« Återuppfinn dig! | Main | Vit som alvedon »
Vänd andra Kinde till
Häromdagen träffade jag en gammal bekant på gatan. En gång i tiden var hon en klubblegend, en nattens drottning, en kvinna som man ville vara som och som alltid doftade lite vagt av rök och synd och den där patchouliparfymen som expediterna på Les Enfants Gâtés brukade spraya butiken med. På de polaroidbilder jag tog på Lido är hon alltid lite suddig, alltid i rörelse – för att hon dansar, dricker, vinkar eller är på väg någon annanstans.
Men nu har hon jeans och famnen full av papperskassar från Granit och hon doftar barntillåtet och rökfritt och sköljmedelcitrus och hon är så opassande liksom… fräsch och hennes hästsvans är blank och blond och hon har blivit bra på homestyling och på att arrangera gerberor i vaser och hon vet saker som hur man piffar upp en vit vägg med dekorklistermärken och levandegör en grå soffa med chockrosa kuddar
Och jag tänker att det är märkligt att hon finns fortfarande – fast nittiotalet är över och discjockeyn har gått hem – och jag tänker att det är synd att så många av oss valde acceptans istället för acceleration, att vi inte ens gick under på det sätt vi drömde om.
Jag blir beklämd av att träffa henne. Det är som om hon gör min nostalgi till ett av sina renoveringsobjekt. Med sin påträngande livskraftighet lutar hon av den slitna ytan av dekadens som alla mina minnesbilder av henne är färgade av – raska tag med sandpappret – tills inget av romantiken finns kvar.
Ibland skulle jag vilja ha samlarbilderna från 90-talet, nattlegenderna och deras superkrafter. Som små snapshots av storhet. Leila K i blå läderlångklänning i utanför Tritnaha, Balthazar på väg in i en taxi utanför Passagen, Claudias långa armar som skingrar rökmaskinsdimmorna på Melody. Jag vill spara dem, samla på dem, haka loss dem från tidslinjen så att de får vara små hermetiskt tillslutna snökulor av minnen som jag kan skaka liv i precis när jag vill.
Min absoluta favoritidéhistoriker Karin Johannisson har skrivit om nostalgi i boken Nostalgia. På 1600- och 1700-talet var nostalgin en diagnos. Då var det en allvarlig sjukdom som drabbade hemlängtande soldater och fick dem att tyna bort och vissna och dö. Idag vårdar vi vår nostalgi. Den påminner oss om vilka vi var och rotar oss i vår privata historia. ”Kommer du ihåg?” frågar vi varandra, och det handlar alltid om musik och aldrig om politik. Det handlar om klubbar och spelningar och gathörn och fik – där vi fick våra första kyssar, jobb, linor och medlemskort – där vi växte upp. Och inget går upp mot det. Inget låter så bra som ”Kommer du ihåg?” Som en blixt från klar himmel.
Johannisson skriver: ”Nostalgi, skulle man kunna säga, är att återvända inuti sin egen historia. (…) Lust genom saknad.”
I recensionerna av Johan Kindes Någon sorts extas märker man det tydligt – att recensenterna drabbats av nostalgi. De läser sin egen historia, inte Kindes. Recensionerna består till största delen av skribenternas egna 80-tal, deras egna minnen, deras egen längtan – och sen kommer ett lite yrvaket omdöme på slutet. Liksom ointresserat, för Någon sorts extas är i ärlighetens namn inte nån särskilt bra roman. Den är inte ens nåt vidare som tidsdokument – men som madeleinekaka fungerar den alldeles utmärkt. En bok som företrädelsevis läses mellan raderna, där nostalgin ger texten exakt den lukt och smak vi själva minns. Någon sorts extas är i själva verket Någon sorts nostalgi – och kanske är det gott så. Kanske är det precis vad vi behöver.
Av Jessika Gedin | april 4, 2008
Ämnen: Livet i övrigt, Musik |
07 april 2008 klockan 17:57
Å vad bra. Nu slipper jag läsa boken.
Tack!
09 april 2008 klockan 11:50
Så vackert du skriver. Bästa jag läst idag. Å andra sidan har jag läst mycket skit.