« 30 grader varmt och vindstilla | Main | Nora och Nick Cave »
Fredag i Roskilde
Fredagens program var starkt på pappret, men det blev en dag och natt av besvikelse – musikaliskt. Hypade sångerskan/rapparen Santogold som jämförts med M.I.A gjorde ett blott halvtimmes set. De mörka, elektroniska beatsen som är en slags kompott av reggae, hiphop och dansmusik iscensattes med hjälp av två kvinnliga dansare som i militärisk robotstil stod blixtstilla för att då och då explodera i större och mindre rörelser. Såväl Santogold som dansarna var iförda solglasögon och även om Santogold var betydligt mjukare och rörligare än dansarna fanns det en kyla och distans som tog ner den annars väldigt tilltalande bullriga basen som dominerar låtarna. Brooklyn-tjejen avslutade giget med ”Creator” som är producerat at brittiska Switch. Som någon påpekade, det är lustigt att Madonna inte använde sig av Switch istället för Timbaland. Och visst, vissa bitar av Santogolds musik skulle mycket väl kunnat vara en Timbaland om han fortsatt söka nya musikaliska vägar. Men Santogold är tyvärr ännu inte en Missy Elliott som ett övertygande komplement.
Hård till utseendet men fantastiskt charmant och karismatisk var i stället Cee-Lo. Med Danger Mouse har han bildat duon Gnarls Barkley som bekant fick en världshit med ”Crazy” för några år sedan. Gnarls Barkley har släppt ytterligare ett album sedan dess men inte förvånansvärt med samma succé. Men duon lyckas ändå få igång den enorma publiken framför den största scenen den soliga eftermiddagen. Just tack vare Cee-Los säregna röst och pondus på scen.
CocoRosie står i nästan mörker, endast ett blått sken och piper med sina röster och slår på sina bjällror. Funkar inte alls i ett av de större tältena på Roskilde. Till deras försvar ska sägas att ljudet verkade för ovanlighetens skull lågt, men deras artyness var rent ut sagt dålig och oproffsig och fortsätter de såhär lär Cocorosie vara ett hypat band som försvann snabbt.
Goldfrapp besitter även de av ett inslag av artyness och sångerskan Alison Goldfrapp påminner om någon slags modern hippie som mycket vacker, i en stor sidenblus, barfota och det lockiga håret framför ögonen, lever in i musiken och sin egen lilla värld. Musiken som Goldfrapp ändå tenderar till att förändra skicka efter skiva, är dock inte särskilt introvert, musikaliskt utan mjuk pop med stråkar, harpa och Alisons varma röst som glider i sitt höga tonläge över gitarrer eller elektroniska beats. Men det snygga och coola tar över för mycket och en känsla av att aldrig riktigt få kliva in i Goldfrapps magiska värld kvarstår.
Det som troligtvis var bäst under fredagen som jag bara hann med två låtar av var Vieux Farka Touré, sonen till legendariska Ali Farka Touré från Mali.
Det som jag valde bort som alla snackade om sedan var The Streets.
Skulle dansa på housedj:n Fedde Le Grand men ”konserten” blev inställd mitt i p.g.a av att Roskilde ansåg att de inte kunde garantera säkerheten för alla och utrymde tältet. Troligtvis p.g.a värmen och ”stoffer” då han spelade i det enda ”inomhustältet” och efteråt sågs några bäras ut på bår.
Av Marimba Roney | juli 6, 2008
Ämnen: Musik |