« Allt var inte pÃ¥ skoj | Main | Tacksamhetens tid »
Redan dags för då?
Om branten.com kunde fångas på bild och inte i ord och vore mer nakna snoppar än TV och musik så inbillar jag mig att det skulle kunna se ut så här. Konst 2.0? Porr för pretto-onanister? Ingen aning. Men värt en titt och oh-so-NOT-office-friendly! när du klickar vidare.
Om branten.com 2008 hade en röst vore det Titiyo och Hidden. Och det balla med det är ju att den är så då.
Det har skrivits mÃ¥nga och beundrande ord om den här skivan, och det med all rätt. Kjell Alinge sa ju redan för eoner sedan att Man in the moon var det coolaste och vackraste och jag vet inte vad som nÃ¥gonsin gjorts i Sverige, och det var sant dÃ¥ och det är sant nu. Men skivrecensenter av idag gör dessutom stor sak av att Hidden är nÃ¥gon slags comeback och att det har gÃ¥tt sju Ã¥r sedan sist, och att den är egenproducerad och “vemodig” och “kall”. (Min son tycker att X är sÃ¥ sorglig, sÃ¥ sorglig sÃ¥ den fÃ¥r jag inte spela mer.)
För mig har “Titiyo” alltid, eller Ã¥tminstone sedan Kjell Alinge, representerat nÃ¥gon slags oantastlig coolhet som man inte kan sätta fingret pÃ¥. Och i och med Come Along cementerades den bilden och den rösten och den luggen. Titiyoâ„¢ typ.
Inga jämförelser i övrigt, men ni vet hur det är i en viss slags amerikanska filmer, hur det nästan alltid dyker upp en figur som hade sina glansdagar pÃ¥ high school och sedan aldrig riktigt kommit längre än sÃ¥? Monica dejtade en sÃ¥dan snubbe i Vänner, han som fortfarande jobbade kvar pÃ¥ bion för det var typ bästa jobbet, ba? Eller blonda kvinnor i 50-Ã¥rs Ã¥ldern som har samma frisyr och samma midjemÃ¥tt som när de var 17 (ja Annika pÃ¥ SEB och du, Anna Knäpper — jag tittar pÃ¥ er!) eller Dee Snider som hittade sin grej, sin look 1983 och sedan har kört stenhÃ¥rt pÃ¥ den genom ett helt liv.
Av olika anledningar, på olika sätt, så hittar vi alla (eller hittar vi på?) själva kärnan i oss själva. Det kan vara något som ska återupplevas eller något obetvingligt som inte kan förnekas eller helt enkelt det vi tror är vi och det gillar vi skarpt. Själv sitter jag fast med ett par skitiga adidas och en sladdrig t-shirt, surfar artsy-fartsy porr och drömmer om att åka skateboard. Tuff Gnarl, liksom.
Ja, jag vet att Hidden är fingertoppsmodern och fyrverkeri-ny, men jag hör Portishead och Pearl Jam och knaster och drömmeri, och när du hör rökigt och naket hör jag en r’n'b tjej som sniffar pÃ¥ grunge-Ã¥ngor. PÃ¥ nÃ¥got galet, ultracoolt vis sammanfattar Hidden 90-talet tusen gÃ¥nger bättre än Come Along. Jag menar: Longing for lullabies un-plugged!
Ska det vara sÃ¥ eller blev det bara sÃ¥, eller har inte jag med det att göra? Är “Titiyo” 90-tal eller är helt enkelt “90-talet” Titiyo?
Är det redan dags för en 90-talsrevival eller har vi aldrig tagit oss därifrån?
Av Lotta Strand Ström | december 19, 2008
Ämnen: Internet & Media, Konst, Musik |