« FÃ¥r Lotta komma ut och leka? | Main | Frossare! Förenen eder! »
Hysch!
Vi är vana vid att få våra känslor tonsatta. Dramat har sina smäktande stråkar, indiefilmen sina popdängor och skräckfilmerna har inte bytt tonart sen Psycho (det är idel tritonus och atonala barnkörer). För att inte tala om att varje förhållande med självaktning har sin egen sång och att debutantförfattarna strösslar låttexter i sina förstasidescitat – där ingången till romanen ska fyllas med känsla och förväntning. Långt upp i medelåldern är vi vad vi lyssnar på: gubbrockare, synthare, popsnöre, indiekid – musikgenrerna har blivit våra moderna stjärntecken.
Men musiken tystnar sakta men säkert.
Det var länge sen de slutade spela musik pÃ¥ MTV. Numera bestÃ¥r tablÃ¥n huvudsakligen av dokusÃ¥por där man antingen dejtar eller gör sig illa (och det dröjer förmodligen inte länge innan de skapar ett koncept där man kan göra bÃ¥da samtidigt – förslagsvis med namnet Love Hurts). Men det är inte bara MTV som har sänkt volymen pÃ¥ musiken - filmerna gör det ocksÃ¥. Det är tystare än vanligt i Gone Baby Gone och i zombierullen I am Legend ligger en stor del av spänningen i den totala avsaknaden av musik. Och i Control - Anton Corbijns svartvita diskbänksdrama om Ian Curtis – är tystnaden nästan en del av scenografin. Till och med i konsertscenerna är musiken snarare monolog än melodi, mer ett nödvändigt ont än en stämningsskapare (vilket förstÃ¥s är ett mycket listigt sätt att poängtera att det inte är en film om ett band utan om en människa).Och visst är det i tystnaden känslorna ligger. För när musiken upphör blir det plötsligt… tyst. När dramat tar ett steg bakÃ¥t istället och varken strÃ¥kar eller slagverk ger oss en vink om hur vi ska reagera blir vi tvungna att känna efter själva, lyssna inÃ¥t istället för att famla efter ett ledmotiv att hÃ¥lla oss i.
Av Jessika Gedin | mars 15, 2008
Ämnen: Livet i övrigt, Musik |