« Roskilde, lördag | Main | Over and out »
Söndag och Cat Power
Trots att det var söndag och trots att klockan var fyra på eftermiddagen så var energin i publiken konstant under Anti-Flags spelning i Odeontältet. Och den energin kom ur punken, musiken som kom från scenen, men också den förbannadejävlafucking attityden. Justin Sane, Chris Head, Chris #2 och Pat Thetic var råtighta i en och en halv timme och fick med sin frenesi oss att hoppa med knytnävarna höjda, skrika efter fred, hata George W Bush och springa runt i en cirkel. Jodå, alla i tältet fick backa och sen springa runt, runt och ”if somebody falls, what do we do? WE PICK EM UP!”. Och med damm i ansiktet, grus i munnen och på darriga ben så lämnade jag ännu en konsertupplevelse lycklig.
I samma tält en halvtimme senare stod jag och Marimba och tittade på varandra och undrade barnsligt retoriskt ”kommer det här att bli en besvikelse, bara för att just de spelningar som vi haft förväntningar på tidigare gjort oss besvikna?” Hm. Vi väntade på Cat Power, vi hade tagit bra platser och det var tjugo minuter kvar.
Drygt tjugo minuter senare:
Marimba: ”Var är hon”
Nora: ”Där, där”
Marimba: ”Varför sitter hon på huk?”
Ja, det kunde man undra – men Chan Marshall har inte bara en magisk röst och är förfärligt snygg, hon visade också prov på ett väldigt eget scenspråk. Hon reste sig i alla fall upp, visade tydligt med händerna och hela kroppen sitt missnöje med ljudet. Och när det väl var åtgärdat (vilket tog lite tid eftersom hon vägrade prata, och olika tecken med händerna kan ju faktiskt vara lite svårtolkat), så fortsatte hon att röra sig över scenen och använda hela kroppen på ett avigt och lite maskulint sätt samtidigt som hon framförde mestadels material från senaste skivan, Jukebox. Som ju består av covers, andras låtar som hon på något sätt helt har gjort till sina egna. Och det var inte med mössan i hand som hon lånade av någon annan, när hon vibrerande sjöng ”I love you baby, but you gotta understand, when the lord made me, he made a ramblin woman” från Hank Williams ”Ramblin man”, som har fått byta kön och blivit Ramblin (wo)man. Samtidigt så kanske den låt på Jukebox som hon skrivit själv, ”Song to Bobby” var den som lyfte mest tillsammans med ”The Greatest” från plattan med samma namn. Allt stöptes i formen av bluesig gammal soulballad och enda gången hon talade till oss som stod som trollbundna framför henne, var med orden ”I feel sick, like I’m gonna throw up”, lutandes över keyboardisten. Hon la sig oförklarligt ned på scenen en stund, hon gick konstant och drog i midjan på byxorna och någon gång rättade hon till gylfen. På något konstigt vis så verkade hon vara helt i sin egen värld och vi fick också vara där trots att hon egentligen aldrig bjudit in oss. Hon presenterar aldrig bandet, men de presenterade henne ”from Atalanta, Georgia – Chan Marshall” – och hennes svar, när hon kaxigt skrek ut över oss ”Cat Power, Cat Power” ringer fortfarande i mitt huvud. Hon kastade blommor åt publiken, knycklade ihop låtlistorna och kastade ut dem med, gjorde honnör och lämnade Roskilde.
Av Nora Strandberg | juli 9, 2008
Ämnen: Musik |
21 juli 2008 klockan 23:18
Fin text men det heter THROW UP. Rätta för att fina till texten!