« Lycklig Lotta! | Main | Fredag i Roskilde »
30 grader varmt och vindstilla
Marimba och Nora har dragit till Roskilde. Marimba kan inte räkna antalet gånger hon har varit på festival, för Nora är det den första. Här kommer en rapport från dag 1:
Om Roskilde slog regnrekord förra året är det värmerekord i år. Och programmet är kanske starkare än på många år.
Lupe Fiasco hade kvällen innan torsdagens konsert på Roskilde gjort en bejublad show på KB i Malmö. Chicagorapparen följde upp den konserten med ytterligare ett styrkeprov i Cosmopoltältet. Uppbackad av bas, gitarr, trummor, keyboard och en manlig respektive kvinnlig sångare (den snyggaste och tuffaste körsångerska vi någonsin beskådat) strålar Fiasco av energi och intensitet som lyfter det annars tillbakalutade soundet till oanade höjder. När det glider in i ett lätt, souligt jammande tappar det aldrig fokus för bandet är tight och rått. Fiasco rör sig i landskapet mot poprocksoul på ett naturligt och självklart sätt utan att tappa hiphopens grund och attityd. Synd att Stockholm aldrig fick ta del av denna turné, och inte minst sångerskan. (Marimba: Var det Katrina? Keyshia? Eller vad hette hon?)
Största scenen intogs så en av festivalens största namn, Radiohead.
Med vars en vodkamotsvarighet till Bloody Mary tog vi plats till höger om scenen med utsikt över både bandet på scenen och det enorma publikhavet. Framför oss stod ett otroligt snyggt och stilmedvetet par som liksom reaggegungade till allt från det mer elektroniska till de otroligt finstämda partier när Thom Yorke, med den där rösten som kan röra som ingen annan, satt ner vid pianot. Och dansade gjorde Yorke också. (Marimba: Jag brukade se honom på klubbar i London förr, typ kvällar som Warp hade.)
När Marimba gick till nästa scen, för att se Lady Saw stod jag kvar under himlen som började förlora sin färg och bli mörk. Jag grät lite till Street Spirit. Och jag dansade till en drum n’ bass-slinga i någon nyare låt. Och när Radiohead blev inkallade för tredje gången var jag tvungen att röra mig mot backstageområdet för att hitta Marimba. Och där – beställandes en drink – hörde jag dem dra igång Karma Police. Och jag stannade upp. Och natten, min första någonsin på festival, var fulländad.
”Nuh want nuh belly rub a dub because a backshot mi love” sjunger Marion Hall, mer känd som the Queen of dancehall, Lady Saw. ”I’m still raunchy but not as raunchy as I used to be. I’m older now” säger hon från scen efter hiten hon gjorde med Spragga Benz. Jo, det stämmer, Saw är klädd i ett par svarta baggy, shorts, en kortärmad blus, blond pagefrisyr och barfota (alltid!). Hennes något ”mognare” stil passar faktiskt stjärnan. För hon har inte lagt de råa slacknesslåtarna på hyllan. Hon är nogrann att förklara för publiken vad alla låtarna handlar om, vare sig det handlar om ”mi tight vagina, she’s my best friend” eller sorgen att inte få barn eller att hennes mamma gått bort. När hon inleder ”Less than a woman”, en personlig låt för henne då hon är barnlös, som handlar om att en kvinna som inte får egna barn är lika mycket kvinna som någon annan, stannar hon mitt i låten när ett plastglas med öl flyger upp. ”Be a man and come up on stage the one who trew that, Im not into that, but you and me can get into it and have a real fight, between a real bitch and a man”. Ingen vågar komma upp.
Lady Saw trivs på scenen, trots att det är uppenbart att bandet inte är hennes och de knappt har repat. Men hon styr dom med den långa erfarenhet av stageshows hon har. Hon framför flera a capellor, freestylar över rytmen till ”Underneath it all” som hon gjorde med Gwen Stefani. Och i sedvanlig ordning drar hon in publiken i sitt uppträdande. Hon pratar och sjunger om hur vi alla är vackra. ”I don’t have no sixpack – I have a twelvepack of beer and dry skin and big feet, but I’m still sexy” och får syn på två tjocka tjejer i publiken som hon går ned och kramar. Under ”Sycamore tree” byter hon delvis ut patois till engelska och sjunger att en kille wanted her to give him a blowjob och sjunger likt Amy Winehouse ”Rehab”, ”But I said no, no, no”. ”I don’t do that, but you can give it to me” förklarar hon och så lyckas hon få en kille i publiken att visa tungan. Saw lyckas varva de personliga djupare låtarna med de råa dancehalllåtarna alldeles utmärkt. ”I love this music” säger hon skrattandes och kliver inte av förrän efter två timmars dans, sång och uppläxande av män och personlig tillväxt för kvinnor. D’Angel, Spice, Macka Diamond, Alaine har alla fortfarande mycket att lära av the Queen of Dancehall. Eller alla artister har nåt att lära.
Det som det snackades om men som vi missade: Gossip.
Marimba Roney & Nora Strandberg
Av Nora Strandberg | juli 4, 2008
Ämnen: Musik |
05 juli 2008 klockan 10:59
Lady saw var fantastiskt, hon ville inte ens gå av scenen, arrangörerna var uppe o sa till henne att gå av =)