« Förtrollande vackert | Main | De fem mest sÃ¥lda tv-serierna under oktober: »
Posenger, fakenger, messenger, cyklist
“imitation is the sincerest form of flattery”
I begynnelsen var cykelbuden i New York och San Fransisco: dödsföraktande coolingar pÃ¥ mer eller mindre ombyggda bancyklar (dvs utan växlar eller bromsar eller frihjul) som är som trehjulingar: när hjulen snurrar, snurrar tramporna och ska du bromsa fÃ¥r du paja skosulorna. Cyklarna kallas “fixies”, fixed gear, och de kräver minimalt med underhÃ¥ll, inga växlar eller bromsvajrar som behöver ses över eller oljas eller vad det nu är mekaniker gör.
På dessa rasade cykelbuden helt vansinnigt upp och ner för backar och in och ut ur trafiken. Men också fram och tillbaka till företag med diverse utskrifter, prylar och gudvetvad.
Kläder och tillbehör blev därefter: höger byxben upprullat eller instoppat, kedjan med låset virat runt magen för lätt åtkomst, cykelskor för fart och kontroll, och Timbuk2- eller senare Chrome-väskor som kunde slängas fram och tillbaka från rygg och mage men som ändå satt som gjutna när de var fullpackade.
Coola typer, inte sant? Det tycker i alla fall mÃ¥nga av oss som cyklar. SÃ¥ till den milda grad att det dykt upp sÃ¥dana som ser ut och uppför sig som “messengers” trots att de bara är ute och cyklar. Jag tror inte att människor utanför cykelforum och cykelbutiker har snappat upp den här trenden ännu, och jag tvivlar pÃ¥ att den kommer att slÃ¥ särskilt brett. Inte minst därför att det är en töntkultur.
Såvitt jag vet, rätta mig gärna om jag har fel, så är det här första gången som en spontan subkultur, som uppstått enbart i wannabe (eller om du vill vara snäll: beundrande) syfte, totalt hånas och klankas ner på av förmålen för samma beundran.
När sÃ¥ kallade “riktiga cykelbud”, det finns väl vad – tio stycken i Stockholm? – ser nÃ¥n pÃ¥ stan med sin Langster eller sitt hemmabygge sÃ¥ väser de sinsemellan:
fakenger
Och som alltid finns det grader i helvetet, för om det inte vore illa nog så kan man tydligen vara en fakenger-wannabe till och med, en posenger.
Smaka på den.
Och jag fattar ingenting. Om det fanns knäppgökar därute som tyckte att lesbiska tech writers till exempel tillhörde de ballaste pÃ¥ planeten och ville klä sig som en, och om de dessutom blev sÃ¥ mÃ¥nga att det blev en helt egen liten trend…? Asballt.
Och jag har ingen aning om hur subkulturer uppstår eller utvecklas, men jag vet att när mainstreamfolket väl hunnit ikapp så är det redan ute och för sent.
Men vad kallas det när en icke-definerad subkultur får en helt egen subkultur? Och den subkulturen i sin tur ses ner på? Är det så här överallt? Finns det gothwannabes som hånas och kallas froth? Har pandor och punkare numera forum på nätet där de skrattar åt förvirrade entusiaster som gör sitt bästa för att vara som det bästa de vet?
Jag älskar att cykla. Jag försöker göra det varje dag. Och visserligen har min cykel både bromsar och växlar, men ändå – jag cyklar. Jag riskerar livet bland galna busschaufförer som spelar opera på högsta och struntar i mig och jag svär och hojtar som en riktig karl åt idioter som springer rätt ut i gatan utan att se sig om och åt bilar som skär in i cykelbanan bara för att. (Men jag bromsar nerför Liljeholmsbron och jag tänker aldrig vara med om en alley cat, där är det bara killar ändå. Jag är trots allt närmare 40 och småbarnsmamma.)
Så här kan det gå:
Jag rullade in bredvid honom en tidig, tidig morgon vid ett rödljus på Götgatan, det var fantastiskt: han var i min ålder och vi hade båda två svindyra cyklar, det lilla upprullade jeansbyxbenet, tuffa jympadojor, röd Timbuk2 och svart windbreaker. Och hjälm. Vi var identiska.
Så jag skrattade och nickade så där som man gör, och sa:
- Du & jag, va? Coolers. Fakengers!
Och han, sammanbitet:
- Håll käften kärring.
Och trummade i väg. Mot rött dessutom.
namaste
Av Lotta Strand | oktober 24, 2007
Ämnen: Livet i övrigt, Mode |