« Kläderna gör Gossip Girl | Main | Every swede with my name… »
Den som Spahr hon har
När jag pluggade litteraturvetenskap för 100 Ã¥r sedan pÃ¥ Stockholms Universitet hade jag alltid bekymmer med poesin. Eller egentligen: jag hade problem med allt som innebar att jag förväntades förklara varför och hur. Med prosan kunde man gömma sig bakom svepande formuleringar men vad göra med poesi? 4-5 korta rader med skum formattering? Vi fick lära oss tvÃ¥ strategier: antingen mekaniskt räkna stavelser, kommatecken, in och utrim och sedan ooh-a och aah-a och förundras över fascinerande stilbrott eller felfri stiltrogenhet. Men för mig var det alltid lite Nadia Comaneci eller partytrick över allt sÃ¥dant. Imponerande teknik, men inte riktigt… Eller sÃ¥ kunde man ägna sig Ã¥t referensarkeologi, Jeopardy-style:
“2 Taube, 1 Gullan Bornemark, 2 TS Eliot och 1 tunnelbanestation pÃ¥ röd linje mot Fruängen”
- Vad är “Joner” av Katarina Frostensson?
Jo, jag vet. Det ger bredd och djup och kan förstärka en redan mäktig upplevelse… Men, nä, inte för mig. Jag blir barnslig och börjar rabbla Patricia Cornwell i ren protest.
Oavsett om det handlar om böcker, musik, mode eller film så vill i alla fall jag ha åtminstone en viskning av magi. Det där hemliga som avslöjar något, utan att bry sig om varför eller hur. Med en formel blir det ju IKEA av alltihop, inte sant.
De texter jag gillar att — vänta ett ögonblick. “Text” för mig är ord som kan mumlas, ropas, skrivas, läsas, viskas, publiceras, skrÃ¥las, filmatiseras och behöver 1 eller kanske 800 sidor. Och bra eller dÃ¥ligt tänker jag inte ens nämna, det är som att hoppa hage i ett minfält. Men de texter jag tycker om är jag nu vuxen nog att säga att jag tycker om för att de gÃ¥r rätt in. Text som makes sense. SÃ¥dant som är helt självklart pÃ¥ en gÃ¥ng. NÃ¥got sagt precis som det ska sägas för att det inte kan sägas pÃ¥ ett annat sätt. Lite som Mozart. Nej, dummer: precis som Mozart.
Annat jag gillar är det jag tror mig genomskÃ¥dat: jag läser, fattar direkt och nickar eller suckar, och sÃ¥ tar jag ett par steg och BAM sÃ¥ släpper nÃ¥gon ett stort STÄD i skallen pÃ¥ mig och säger “Läs om — läs rätt, pucko“. Och jag läser om, och igen tror jag att jag fattar men BAM där small det igen. HÃ¥rt och jobbigt men jösses.
Med det sagt ska jag be att få rekommendera en poet jag verkligen, verkligen tycker om:
Juliana Spahr.
Det finns material tillgängligt på nätet, men jag hoppas att du tar dig till bokus, eller ännu hellre till en riktig boklåda och shoppar upp ett par häften.
Jag tänker inte ens försöka mig på att förklara varför jag tycker om Juliana Spahrs poesi, men jag kan säga så här: Ibland får livet, konsten och universum vara precis så och det får mig att jubla, sjunga och bli alldeles yr. Bättre förklaring än så mäktar jag icke med, solly Dolly.
Gentle now clubshell,
don’t add to heartache.
Läs och väx. Juliana Spahr. Ingen punchline. Bara så.
Av Lotta Strand | februari 13, 2008
Ämnen: Litteratur |
14 februari 2008 klockan 17:26
jag är redan på väg till vadhettedetnulådanåntingärdetenbokaffär?
.frost
14 februari 2008 klockan 21:35
När du hittar dit? Se till att frÃ¥ga efter “Fuck You—Aloha—I Love You”
Fridens!