« The Nomads | Main | Encore »
Systerskap
Jag ser Jane Austens Bokklubb med systrarna. I vanlig ordning äter vi upp våra popcorn redan under reklamfilmen, fnissar lite för högt under förtexterna och låtsas att vi får hösnuva i de känsligaste scenerna. Efteråt grälar vi om vart vi ska gå och fika, och när vi väl lyckats enas om ett ställe som ingen av oss varit på förut – och därför inte hatar ännu – visar det sig att muffinsarna är för torra och klientelet för ungt och smalt. Ändå känner vi oss lite blygt upprymda. Självgoda till och med. Det är jag och mina systrar - me and my kvinnogemenskap. Jane Austens Bokklubb är verkligen inte nån höjdarfilm – egentligen – men den är förstås duktigt känslomatematisk, det måste finnas en exakt Hollywoodkalkyl för när det är dags för humor och när det är dags att fläska på med stråkar och sensmoral. Men jag kan inte rå för det: det är nåt magiskt med den där fiktiva kvinnogemenskapen som bara verkar existera i amerikansk film: Mystic Pizza, Steel Magnolias, How to Make an American Quilt, Ya-Ya-flickornas gudomliga hemligheter –filmer där kvinnorna umgås över generationsgränserna, borstar varandras hår, bevarar varandras hemligheter och löser varandras problem medan de mixar margaritas och bakar paj och röker på. De ställer upp och bryter ihop och grälar lite ibland (men bara för att sen försonas och liksom ha en ännu starkare vänskap) och så sveper de stickade sjalar om varandras axlar i hammocken på kvällskröken, och så sitter de där, i tyst samförstånd, och det enda som hörs är ljudet av cikador (eller visslet från raketer om det råkar vara den fjärde juli) och så börjar eftertexterna rulla och det är plötsligt lite kallt och ensamt i biosalongen.Och jag tror att detta är hemligheten med feel-good-filmen, chick lit:en, Jane Austen, att innerst inne längtar vi egentligen mer efter den kvinnliga gemenskapen - den där mystiska, mytiska, varma, vårdande, livslånga - än den sanna kärleken.
Av Jessika Gedin | januari 15, 2008
Ämnen: Film & Tv |
08 februari 2008 klockan 12:10
Jag gillade ocksÃ¥ den här bokklubben - framförallt tack vare Maria Bello och geniet Emily Blunt. Men: systerskap har alltid skrämt livet ur mig. Allt det där grottandet och kramandet och gullandet… brrr.
Jag och min kompis O sÃ¥g Jakten pÃ¥ Röd Oktober för en massa Ã¥r sedan och sedan dess är idealet för oss förstÃ¥s: tyst, manlig vänskap. TvÃ¥ coola typer som känner varandra sÃ¥ väl att alla ord blir onödiga, som kan tiga sig igenom kärnvapenattacker och urtidsmonster med samma stoiska lugn. En tystnad endast avbruten av korta, intensivt emotionella, uttalanden som “jag har alltid velat vandra i Appalacherna”.
Och vi VET att han kommer aldrig till Appalacherna men hans kompis kommer att åka dit, långt senare, och grilla en korv i solnedgången. Så vackert. Brokeback utan hångel, liksom.
Vi hyr snubb-rullar (gärna Harrison Ford, Kevin Costner eller Sean Connery), nickar i tyst samförstånd och muttrar något kort om kaffe. Så coolt. Så värdigt.
I typ fem minuter innnan vi pladdrar på som vanligt.
Men ÄNDÅ, intentionen finns där, längtan efter en kompis som har vett att hålla tyst ibland.