« Allt som handlar om chicks är inte chicklit. | Main | Drottningen och hennes hov »
Jo tack, det knallar och går
Jag har en våldsam hjärtklappning och lymfkörtlarna har slagit ut som videknoppar längs med hela halsen. Det susar i öronen. Njurarna värker. Små blodådror i tinningarna hotar att brista/proppas igen/slå knut på sig själva. Och om jag känner efter med tungan så är den där knölen i munnen, den alldeles bakom framtänderna, oroväckande stor. Ändå kan jag inte sluta titta. Det är ett gift. Jag ligger som en dvd-boxknarkare i soffan, rödögd och sömnlös och sjuk – så fruktansvärt sjuk – och tigger om mer. Bara. Ett. Avsnitt. Till. Bara ett. Snälla.
House M.D. är ingen läkarserie, det är en epidemi. Den kryper under huden och biter sig fast som ett virus. Egentligen borde det inte vara nåt speciellt med den. Vi har redan sett blodkärlsporren i CSI och vita-rocken-realismen i ER och sjukhuscynismen i Scrubs. Ändå spelar House i en alldeles egen liga. Mycket beror förstås på Hugh Laurie, huvudrollsinnehavaren, som precis som Robbie Coltrane i Cracker har bevisat att ska det vara depraverat och cyniskt med trovärdighet så ska det göras av en komiker. Kanske är det en slump. Kanske är det för att både humor och allvar handlar om timing.
Men att House är en av 2000-talets bästa såpor beror förstås på att den är byggd på en av 1800-talets bästa litteraturkaraktärer: Sherlock Holmes. Parallellerna är tydliga: det knivskarpa intellektet, slutledningsförmågan, det vemodiga musicerandet, lägenhet nummer 221b, drogmissbruket, men det som framförallt är genialt med Holmes/House är gnället.
Det som gör Sherlock Holmes till den allra första superhjälten är inte att han besitter en sån exceptionell begåvning, utan att han lider av den. Alla superhjältar med självaktning – från Jesus till Spindelmannen – vet att med superkrafter kommer supergnäll. Först och främst för att de alla plågas av den existentiella grundfrågan: Varför just jag? men också för att det kostar att ha röntgensyn och superhörsel eller en extraordinär slutledningsförmåga. Att ständigt bli tvungen att blicka ner i mänsklighetens bråddjupa patetik, tvingas avslöja deras vulgära små hemligheter och pinsamheter, kostar både i självrespekt och i människosyn. Därför är missbruk, misstro och människoförakt inte bara varje superhjältes akilleshäl, utan deras förbannade skyldighet.
Det var länge sen vi serverades kristna kärnfamiljsvärderingar på bästa sändningstid. Tack och lov. För ärligt talat så kunde vi ändå aldrig riktigt identifiera oss med den där käcka Cosbymentaliteten. Teveserierna där alla konflikter löstes på 23 minuter, lagom till eftertexterna, var i själva verket mycket mer verklighetsfrämmande än dagens serier där huvudpersonerna är mafiosos med panikångest, medelklassmammor som langar marijuana, liksminkare och polygamister. För är det nåt vi verkligen känner igen oss i så är det människor med problem. Människor med dålig karaktär. Människor med dåligt samvete. Oavsett om de är yrkesmördare eller cirkusfreaks. Därför känner vi oss helt enkelt mer hemma hos Tony Soprano än hos the Brady Bunch. Våra nutida hjältar serverar hellre tjackmackor än moralkakor till kaffet.
Att Sherlock Holmes återuppstått som just läkare på 2000-talet är inte särskilt konstigt. Den superskurk vi allra oftast kämpar mot idag är varken ryss, terrorist eller ett ensamt ont Professor Moriarty-geni som söker världsherravälde. Idag kommer hotet inifrån. Från våra egna välfärdskroppar. Det är där fienden gömmer sig, bidar sin tid. Bortsett från att kroppen är vek, bär på parasiter och latenta sjukdomar och är hundraprocentigt dödlig (i alla fall på sikt) så slåss vi dessutom mot åldrandet, fetman, fulheten.
Det ständigt återkommande temat i teve de senaste fem åren har tveklöst varit kampen mot kroppen. Vi har lärt oss att den är slumpmässig och orättvisande. Ful. Vi har för små bröst och för tjocka magar och för mycket generande hårväxt för att passa in. Vi föds alla in i fel kroppar och måste sen tillbringa hela våra liv med att banta/träna/retuschera/operera dem till de kroppar vi borde ha. Vi får det bevisat i Tjockholmen, Älskling vi dödar barnen, Gör om Mig, Outsiders, the Swan, Paradise Hotel, Du är vad du äter – listan kan göras hur lång som helst. Vi har vant oss vid att skådespelarna är så bedövade av nervgift att de inte kan rynka pannan, att Meg Ryans läppar blir större för varje film hon gör och att engelska dietister utbrister i ett ”Oh, that’s pathetic poo!” när de djupanalyserar vår avföring. Det bevisar bara nåt som vi egentligen känt på oss hela tiden: vi duger inte som vi är. Kroppen är inte vårt tempel, den är en utdömd rivningskåk. Ett dragigt skithål med dåliga rör, ohyra och uselt andrahandsvärde.
I House är skurken inte bara våra hängbröst eller vår bukfetma. Den moderna Professor Moriarty är ute efter dina njurar, ditt immunsystem, din tarmkanal. Han förklär lepran till förkylning och böldpesten till klamydia. Inget är vad det ser ut att vara och ingen går säker.
Att dr Gregory House själv har blivit feldiagnostiserad är det cyniska vaccin, det radioaktiva spindelbett, som gör honom till en trovärdig hjälte.
Det är helt enkelt plågan som gör hjälten intressant. Svagheten. Kryptoniten. Conan Doyle visste det, Marvel Comics visste det, och Houseförfattaren David Shore vet det. För även om vi vanliga dödliga varken kan flyga eller diagnostisera patienter med bara en blick i deras handväska, så vet vi att om man ska rädda världen så måste man först ha förstått att den är på väg åt helvete.
Det, mina kära vänner, är elementärt.
Av Jessika Gedin | november 15, 2007
Ämnen: Film & Tv |