Film & Tv
« Tidigare inläggAlice i Burtonlandet
lördag, december 19th, 2009
Ja! Tim Burton har alltid förstått att sagor är otäcka, att sagor ska vara otäcka. Att det är vad barnen behöver för att förstå och förklara allt det där obegripliga som pågår i livet: föräldrar som gråter, barn som kastar ispärlor, monster i mörkret, äcklig mat som måste ätas upp, hundar som morrar, höstträd som ser ut som knotiga häxor, underströmmar i badviken, att komma bort på Konsum.
Och han har också förstått att vuxna är precis lika rädda, och egentligen inte ens för andra saker. Hurra för att Alice i Underlandet kommer snart, och hurra för att trailern redan är här.
Johan Croneman rules, OK!
tisdag, november 24th, 2009
Populärkultur. Populär kultur. Populär kul tur. För inte alls så länge sedan fanns en tydlig skiljelinje mellan det populära och det som lite slarvigt kallas finkultur.
För jättelänge sedan, typ hundra år sedan, eller i alla fall innan Internet, så ansågs det väldigt vågat och edge-igt att blanda genrer. Att i glassiga, coola tidskrifter och en och annan krönika eller recension i den stora morgontidningen stila med sina utflykter i snasklandet. Idag är det lika vågat som Maria Schottenius i reflexväst och hjälm på väg till jobbet. Så glöm det där, det finns inte. Saker och ting är bra eller dåliga för det är upp till oss konsumenter att bedöma och värdera och betala för det vi vill ha. Se vilka filmer du vill, ladda ner den musik du vill, läs den bok som tilltalar dig. Ingen vet bättre än någon annan vad som är bra eller dåligt.
(Förutom Johan Croneman då, men ingen är som Johan Croneman.)
För inte så länge sedan, kanske bara i förra veckan, när de där gränserna började suddas ut så var det kanske inte så mycket populärkultur som ungdomskultur som var det som kittlade.
Läs resten av detta inlägg »
Sommardepp (nej, inte Johnny)
fredag, juli 31st, 2009
Jag kan inte tala tyska, men ett av de vackraste ord jag vet är sehnsucht.
Det betyder längtan. Men det spelar egentligen ingen roll för sehnsucht är så fint i sig självt, helt utan översättning. Men förstås, som alltid, om man lägger till och täcker över så blir det ju mer och mättat och betyder så mycket annat än om du bara lyssnar. Vi är konstiga på det viset, vi människor. Sehnsucht. Längtan. Som att ha något men inte just nu. Som att vara med någon men inte just nu. Som att veta det viktigaste, men inte just nu.
En av världens bästa TV-serier kommer inte från Amerikat. Den kom från Tyskland och hette Heimat och det var ett nästan über-ambitiöst projekt: vi fick följa hur Tyskland marscherade in i och kom tillbaka från kriget hela vägen till nutiden. Första serien visades 1984 och handlade om Tyskland som en liten by där kärlek, mamma och oskulden fanns. Sedan kom tvåan i början av 90-talet och då var det “en krönika om en generation” och inte ett land. Snyggt i svartvitt om individer och musik och kärlek och RAF och annat spännande i Tyskland runt 1970 och framåt. 2004 kom till sist Heimat 3 om Berlinmurens fall och därefter. Och självklart är alltihop en fantastisk historia om vår tid och Europa och ett Tyskland som blivit berövat städer, människor, språk och uttrycksmöjligheter för flera generationer framåt. Men för mig handlade det om sehnsucht. Världens vackraste ord.
Musikfolk har koll. De vet att förlust, saknad och längtan är det bästa gödslet för fantastiska sånger. Jag menar, Heaven Knows I’m Miserable Now! Filmare däremot vet att de behöver minst tre gånger 11 timmar för att gestalta vad Morrissey & Marr dammar av på 3-nånting minut. Annars blir det slisk och slask och Nicholas Cage med hundögon för hela slanten.
Så vad göra när sehnsucht sitter som en svart sten i bröstet, och solen skiner och hela världen är glad på en uteservering med en kall öl i handen? Tja, du kan ju alltid sitta ner och hålla tyst och se vad som händer. Eller så lyssnar du på en riktigt bra låt som får dig att sprätta med knäna och knycka med nacken. Eller så beställer du grymma TV-serier från Amazon och njuter av timme efter timme bakom neddragna persienner. Om inte annat så har du fått tiden att gå för en stund, och kanske är du lite, lite närmare det som saknas dig. Sehnsucht, smaka på den. Bitterljuvt, inte sant?
Joan Svett
måndag, juni 15th, 2009Snacka om lyckad rollbesättning: Kristen Stewart som Joan Jett!
Det är så sexigt, så hett och så rätt. Glöm allt du sett och hört och läst om vampyrdravlet, utan tänk istället på Jodie Foster-klonen i Panic Room och inte minst: se om hennes 10 minuter i den märkliga rullen Into the Wild. Den där lilla tjejen har mer karriär i lillfingret än 10 Lindsay Lohans någonsin kan festa bort.
Och tro inte att du vet något om Joan Jett för att du var på klassfest tidigt 80-tal och försökte spela luftgitarr till I love Rock ‘n’ Roll. Nä, Joan Jett är minst lika svettigt cool som… kanske inte inte Iggy Pop men absolut Joe Strummer och Phil Lynnot i en och samma lilla läderklädda kropp. Säg den lilla tomboy under 70-talet som inte fantiserade vilt med The Runaways som soundtrack. Och sedan, senare: stentuff, begåvad och snygg körde Joan Jett sitt eget race i en tid då MTV alltmer krävde en helt annan slags kvinna, helt utan ironi eller plus-queer-poäng. Nu är den där luggen och den där byxan och den där attityden naturligtvis helt rätt, suckers.
Jag kan sätta min högra arm på att Jon Bon Jovi har tittat både en och två gånger.
Vi kan prata om Dakota Fanning och Cherie Currie senare, okej? Okej.
Polislingo
lördag, juni 6th, 2009
Vill du VERKLIGEN vill förstå din The Wire, kunna imponera på din familj eller dina vänner när ni kollar vilken amerikansk polisserie som helst eller varför inte - utveckla ett eget, tv-rövarspråk som bara du och dina förtappade nördvänner förstår? I så fall behöver du nog färska upp dina poliskoder lite. Att en DOA är en Dead on arrival och HBD en Has been drinking har du kanske räknat ut redan men ett 905B och en 415E? Här är listan du behöver:
AC - Aircraft crash
Läs resten av detta inlägg »
Mia Bildt
söndag, april 26th, 2009Minnenas television.
Dabrowski no 2. Stina intervjuar Mia Bildt, utrikesminister Carl Bildts dåvarande fru. (Detta är 1991, långt innan en viss ostimportör kom in i hans liv.) Samtalet leder till ett och annat skratt, men det är Bildts kombination av kyla och uppriktighet som fascinerar. Något i hennes ögon och glädjelösa leende ger mig känslan av att vi har att göra med en kvinna som stirrar in i livets meningslöshet och tomhet utan fruktan. Senare i programmet ansluter Carl och vi får en inblick i deras äktenskap. Mia och Carl skilde sig 1997 efter att ha levt var för sig en längre tid. Någon förvånad?
Sparka på liket, gör det
fredag, april 24th, 2009
För snart 20 år sedan kom det en bok som förändrade världen för alltid: Postmortem av Patricia Cornwell (längst till vänster).
Utan den hade vi inte vetat allt det vi numera vet om forensics, GSR och det allra mest magiska: luminol. Utan den hade deckare inte tvingats läsa på, trippelkolla fakta och haft med så många härligt gory detaljer. Utan den hade vi inte haft fantasi-super-duper-stjärnan Lucy (vilket naturligtvis resulterat i den inte helt okända Lisbeth Salander). Utan den hade vi inte haft franchisen CSI och en värld utan CSI kan jag inte ens föreställa mig utan att vilja gråta.
Läs resten av detta inlägg »
C’est pas fini, det är nu det börjar.
fredag, mars 6th, 2009
Du behöver inte bli din mor. Du behöver heller inte vara som andra vill att du ska vara. Vem vill du vara när du är 73?
« Tidigare inlägg