Min första idol
torsdag, oktober 30th, 2008De Nikesponsrade spanska fotbollsstjärnorna gjorde den här reklamfilmen före sommarens EM i Österrike och Schweiz. Förutom att den är otroligt snygg så går texterna som skrivs på spelarnas överkroppar, kort sammanfattat, ut på att folket i Spanien har förlorat tron på sitt landslag. “Take it to the next level” avslutar den största stjärnan av de alla, Liverpools Fernando Torres, med att skriva på överarmen.. Som ett svar på kritiken. Behöver jag påminna om att Spanien vann EM sen?
De stora elefanterna i fotbollsskobranschen dundrar ut stjärnspäckade, otroligt påkostade och mer eller mindre kreativa reklamfilmer i samband med varje stort fotbollsmästerskap. Den reklamfilm som satte standarden för all framtid för mig, och som jag mäter varenda fotbollsmiljardär som står och trixar i varumärkesbyggandet namn med, är den här. Den kom inför fotbolls-VM i Frankrike, 1998. Ett litet stycke tv som man blir glad av.
Min första idol var Roberto Baggio. Jag var nio, “Il divino codino” (”den gudomliga hästsvansen”) var ung VM-stjärna i det vackra italienska landslaget. Jag grät när Italien åkte ur VM 1990, det var mot Argentina i semifinal och det var på straffar. Straffar är något grymt, även när man växt sig äldre än nio år gammal.
Läs resten av detta inlägg »
Söndag och Cat Power
onsdag, juli 9th, 2008Trots att det var söndag och trots att klockan var fyra på eftermiddagen så var energin i publiken konstant under Anti-Flags spelning i Odeontältet. Och den energin kom ur punken, musiken som kom från scenen, men också den förbannadejävlafucking attityden. Justin Sane, Chris Head, Chris #2 och Pat Thetic var råtighta i en och en halv timme och fick med sin frenesi oss att hoppa med knytnävarna höjda, skrika efter fred, hata George W Bush och springa runt i en cirkel. Jodå, alla i tältet fick backa och sen springa runt, runt och ”if somebody falls, what do we do? WE PICK EM UP!”. Och med damm i ansiktet, grus i munnen och på darriga ben så lämnade jag ännu en konsertupplevelse lycklig.
I samma tält en halvtimme senare stod jag och Marimba och tittade på varandra och undrade barnsligt retoriskt ”kommer det här att bli en besvikelse, bara för att just de spelningar som vi haft förväntningar på tidigare gjort oss besvikna?” Hm. Vi väntade på Cat Power, vi hade tagit bra platser och det var tjugo minuter kvar.
Drygt tjugo minuter senare:
Marimba: ”Var är hon”
Nora: ”Där, där”
Marimba: ”Varför sitter hon på huk?”
Läs resten av detta inlägg »
Nora och Nick Cave
söndag, juli 6th, 2008
Ena väggen i mitt kök pryds av en stor svartvit Nick Cave-affisch, en bild tagen i början på nittiotalet. Men min kärlek till den evigt svarthårige australiensaren sträcker sig längre tillbaka i diskografin än så, så jag har ställt mig rätt positivt nyfiken till Caves nya projekt Grinderman i vilket det har sagts att han söker sig tillbaka till ett råare tilltal som har fått recensenter att dra paralleller till postpunken i hans första band, The Birthday Party.
Så, ok, jag laddade rätt hårt inombords för fredagkvällens spelning på den stora scenen. Och känslan av förväntan blev nästan till nervositet när jag och Marimba stod i mediaområdet bakom scenen och han plötsligt gick förbi. Så där bara. Min stora idol. Iklädd smala svarta byxor och en blåvitrandig skjorta med vit krage som förde tankarna till Filippa K. Man vet liksom aldrig var man har Nick Cave stilmässigt. Och i samma kläder intog han scenen.
Läs resten av detta inlägg »
30 grader varmt och vindstilla
fredag, juli 4th, 2008
Marimba och Nora har dragit till Roskilde. Marimba kan inte räkna antalet gånger hon har varit på festival, för Nora är det den första. Här kommer en rapport från dag 1:
Om Roskilde slog regnrekord förra året är det värmerekord i år. Och programmet är kanske starkare än på många år.
Lupe Fiasco hade kvällen innan torsdagens konsert på Roskilde gjort en bejublad show på KB i Malmö. Chicagorapparen följde upp den konserten med ytterligare ett styrkeprov i Cosmopoltältet. Uppbackad av bas, gitarr, trummor, keyboard och en manlig respektive kvinnlig sångare (den snyggaste och tuffaste körsångerska vi någonsin beskådat) strålar Fiasco av energi och intensitet som lyfter det annars tillbakalutade soundet till oanade höjder. När det glider in i ett lätt, souligt jammande tappar det aldrig fokus för bandet är tight och rått. Fiasco rör sig i landskapet mot poprocksoul på ett naturligt och självklart sätt utan att tappa hiphopens grund och attityd. Synd att Stockholm aldrig fick ta del av denna turné, och inte minst sångerskan. (Marimba: Var det Katrina? Keyshia? Eller vad hette hon?)
Största scenen intogs så en av festivalens största namn, Radiohead.
Läs resten av detta inlägg »
Att sova med sminket på
tisdag, oktober 16th, 2007Marimba berättade om någon, vem det nu var, en stilikon som var skön och avslappnad och sov med sminket på.
En gång, när jag bara var ett barn och läste Okej så intervjuades Lili & Susie. De pratade om naturlighet och att faktiskt, till och med, kunna gå till Ica osminkad numera. Jaha – oj. Tänk vilken frihetskänsla det måste vara att spara en halvtimmes fixande innan matshoppingen, tänkte jag förmodligen redan då – på 80-talet. Lillgammal som jag var.
I dag känns det som att det skulle vara en omöjlighet att säga. Man låtsas inte om att man sminkar sig. För i dag, 2007, är vi kvinnor perfekta. Vi pudrar och fixar, men lite avskilt, och rengör noga. För gamla har vi inte tid att bli, och de som är så okontrollerade att de sover med sminket på måste det vara något fel på.
Läs resten av detta inlägg »