Det är dancehall
fredag, april 17th, 2009– Marimba Roney möter dancehallstjärnan Aidonia i Köpenhamn
Aidonia söker med blicken ner mot publiken längst fram. Lokalen på Stengade 30 som rymmer söndagsklubben Rub-A-Dub är liten men det är packat med folk och stämningen på topp. Aidonia är för kvällen klädd casual i en t-shirt och jeans och cornrowsen är ovanligt risiga. Men stil och klass har onekligen den 26-åriga dancehallstjärnan ändå. Han jobbar hårt på scenen och varvar mellan ”badmantunes” och ”galtunes”. Han skrattar och pratar med publiken. Min proffessionalitet försvinner redan under daggeringhitten ”100 stab”. Efter några öl och Aidonias karisma och energi sipprat in i benmärgen blir jag provocerad av att tjejerna som Aidonia försöker dansa med står och winar framifrån och försöker se så sensuella och snygga ut som möjligt.
Jag ”bend ova” och sätter ena benet bakåt och Aidonia grabbar tag i mina höfter och ger mig, eh, 100 stab. Men då har han i alla fall inte sett mitt ansikte eller vad jag har på mig tänker jag efteråt med tanke på den kommande intervjun.
Läs resten av detta inlägg »
Den nödvändiga konflikten
torsdag, april 2nd, 2009
På kvinnodagen debatterar Nyamko Sabuni och Gudrun Schyman i SVT om den feministiska ”backlashen”. Sabuni vägrar fortfarande att kalla sig feminist och tycker att hycklandet ligger hos alla dem som kallar sig feminister men inte lever efter det, att det är det som är problematiska och inte att hon som jämställdhetsminister inte vill använda ordet. Jag är en av dem hon pratar om.
Läs resten av detta inlägg »
Det är mig det handlar om
onsdag, mars 11th, 2009
Det hade varit en tung period. Av flera anledningar, men en utav dem var att jag saknade en viss man i mitt liv. Det är som alla vet, inte förrän man slutar träffas som man inser hur mycket personen har betytt för en. Men jag hade äntligen börjat ta mig ur svackan. Lagade god mat, drack ett gott vin, var glad, mådde bra helt enkelt. Det var då jag gjorde misstaget (eller det andra misstaget, för jag hade givetvis på fyllan några kvällar tidigare ”råkat” skicka iväg ett sms till honom fast jag lovat mig själv att inte göra det). Jag satte på en mixskiva jag satt ihop med gammal soul och loversrockreggae från 60- och 70-talet.
Medias ignorans inför hiphop
tisdag, september 23rd, 2008Den första tanke som slog mig efter den fantastiska konserten med Bahamadia och Roxanne Shanté för några veckor sen var ”Vad jag önskar att min dotter varit här!”. Det finns få riktigt bra förebilder för unga tjejer men de fanns inom hiphopen när jag växte upp och de finns inom hiphop idag. Inte inom någon annan genre kunde jag hitta artister som tog upp konkreta ”kvinnoproblem”, som berättade om hur det känns och är att vara kvinna inom det patriarkaliska samhället. De gör det med lika stor dos humor som allvar.
Det gick att relatera till de manliga artisterna också. De kunde inspirera genom sin talang eller bara genom känslan av att vara ung och arg och utanför. Det fanns dåliga och tråkiga artister också, precis som inom alla genrer. Men hiphop har ofta ansetts vara kontroversiell och fått ta mycket skit för att den har vågat säga allt på ett väldigt öppet och tydligt sätt. Hiphopen har varit en spegel av samhället och dess närmsta omgivning och detta har format musiken. Och musiken förändras därmed också i takt med samhället och med tiderna. Det har blivit ett sexuellt råare/öppnare samhälle, det märks överallt, inom viss hiphopmusik, viss rockmusik, viss housemusik, på tv, reklam, i skolor etc.
Annah Björk påstår i sin krönika i City att det är på grund av hiphopmusik som två svenska artister (den ena inte ens hiphopartist) blev misstänkta för våldtäkt respektive grov misshandel förra veckan. Ingen musikgenre gör en människa till en våldtäktsperson eller kvinnomisshandlare, det vet alla utom Annah Björk. Jag har rört mig genom åren i många olika sorters kretsar. De gångerna jag skulle kunna kalla för sexuella trakasserier eller sexuella övergrepp mot mig har skett från män som lyssnar på pop och rockmusik. Om jag nu skulle resonera som Björk skulle jag påstå att det är rockmusiken som fått dessa män att försöka ha sex med mig.
Läs resten av detta inlägg »
Over and out
onsdag, juli 9th, 2008
Nora: ”Du vet hur Will Oldham ser ut? Tjock med skägg och wifebeater, typ.” Efter fyra dagars festivalfrihet och umgåtts dygnet runt börjar elakheterna och fördomarna hagla. Vi hade några tjocka tyskar i batiktröjor som konstant bara åt och rökte spliffs bredvid oss på mediacampingen. Och vi var tydligen det roligaste de visste för de kunde inte titta på oss utan att börja fnissa. På andra sidan om oss parkerade två tjejer som stod och sminkade sig i evigheter och gick in i högklackat på festivalområdet och pratade något språk från Östeuropa. Ett gäng finnar hade det största tältet (Nora: Man kan fan stå i deras tält!) med ett helt barskåp fyllt med såväl cava som konjak. Men de bjöd aldrig oss. Just det, tillbaks till Will Oldham, eller Bonnie ”Prince” Billy som han då turnerar runt som nu, den där tjocka mannen i skägg. Fördomar eller inte, vi är öppna människor som är beredda att insupa allt. Särskilt på festival. Bonnie ”Prince” Billy kliver upp på scen och bandet står på rad vänd mot publiken. Med sig har han en kvinnlig violinist. (Marimba: Är hon naken? Nora: Nej, hon har en hudfärgad topp.). Men jag kan inte släppa tanken på att hon SER naken ut. För Bonnie ”Prince” Billy låter också naken. Inte i den positiva, utlämnande betydelsen. Utan 70-tals hippienaken. Tankarna flödar obarmhärtigt till mina föräldrars svenska vänner på den tiden. De skulle älskat detta. De skulle antagligen själva ha varit den ”nakna” violinisten eller sångaren i skägg. Det är amerikansk hippiefolkmusik helt enkelt. (Nora: Herregud! Marimba du har ju rätt! Du har förstört hela min bild av Bonnie ”Prince” Billy! Men han ser och låter inte alltid såhär, jag lovar. Eller?) Vi lämnar hippiegänget och vandrar bort mot ûbertrendiga Hot Chip i stället.
Läs resten av detta inlägg »
Roskilde, lördag
tisdag, juli 8th, 2008
Om fredagen på pappret var ett starkt program, så var lördagen ett dygn som vi på förhand trodde skulle vara mindre imponerande. Men det är just då som Roskilde är som bäst. Det är att vandra mellan tälten och upptäcka allt det där som man inte hade en aning om vad det var. I år har Roskilde har fått mycket kritik för att huvudnamnen varit av det äldre slaget - Neil Young, Slayer, Judas Priest, Radiohead och Jay-Z. Men sedan är det över 190 konserter till och det är i ”mellanskiktet” som Roskilde oftast är av högsta klass. Så även i år.
Läs resten av detta inlägg »
Fredag i Roskilde
söndag, juli 6th, 2008Fredagens program var starkt på pappret, men det blev en dag och natt av besvikelse – musikaliskt. Hypade sångerskan/rapparen Santogold som jämförts med M.I.A gjorde ett blott halvtimmes set. De mörka, elektroniska beatsen som är en slags kompott av reggae, hiphop och dansmusik iscensattes med hjälp av två kvinnliga dansare som i militärisk robotstil stod blixtstilla för att då och då explodera i större och mindre rörelser. Såväl Santogold som dansarna var iförda solglasögon och även om Santogold var betydligt mjukare och rörligare än dansarna fanns det en kyla och distans som tog ner den annars väldigt tilltalande bullriga basen som dominerar låtarna. Brooklyn-tjejen avslutade giget med ”Creator” som är producerat at brittiska Switch. Som någon påpekade, det är lustigt att Madonna inte använde sig av Switch istället för Timbaland. Och visst, vissa bitar av Santogolds musik skulle mycket väl kunnat vara en Timbaland om han fortsatt söka nya musikaliska vägar. Men Santogold är tyvärr ännu inte en Missy Elliott som ett övertygande komplement.
Läs resten av detta inlägg »
Jag får starta mitt eget sound
onsdag, juli 2nd, 2008”Jag får starta mitt eget sound. Det är inga som spelar dom låtarna jag vill höra”, säger min vän Sebastian surt. Jag småler och känner så igen mig själv för tio år sedan när jag hade varit på Jamaica första gången och kom hem till Sverige och inga DJs och sounds spelade de bästa och populäraste låtarna som spelades där. Jag hade lyssnat på reggae och dancehall hela mitt liv och trodde att jag förstod och kunde den genren. När jag kom till Jamaica insåg jag att jag inte hade haft en aning. Nu har Sebastian nyligen gjort sin första resa till Jamaica och hans engagemang har smittat av sig på mig. Det är tack vare honom min kärlek till dancehall har vaknat till liv igen, genom hans nyfrälsning känner jag mig pånyttfödd. För det var ett tag när det kom så mycket riddims som lät detsamma, när det kom så många nya deejays som lät som kopior och en sån mängd singlar som det blev omöjligt att hänga med i. Och i Jamaica blev livet bara tuffare för alla mina vänner där och stämningen på ”dances” och ”stageshows” blev bara mer och mer negativ. Jamaica och musiken därifrån inspirerade plötsligt inte längre.
Läs resten av detta inlägg »