Johan Croneman rules, OK!
tisdag, november 24th, 2009
Populärkultur. Populär kultur. Populär kul tur. För inte alls så länge sedan fanns en tydlig skiljelinje mellan det populära och det som lite slarvigt kallas finkultur.
För jättelänge sedan, typ hundra år sedan, eller i alla fall innan Internet, så ansågs det väldigt vågat och edge-igt att blanda genrer. Att i glassiga, coola tidskrifter och en och annan krönika eller recension i den stora morgontidningen stila med sina utflykter i snasklandet. Idag är det lika vågat som Maria Schottenius i reflexväst och hjälm på väg till jobbet. Så glöm det där, det finns inte. Saker och ting är bra eller dåliga för det är upp till oss konsumenter att bedöma och värdera och betala för det vi vill ha. Se vilka filmer du vill, ladda ner den musik du vill, läs den bok som tilltalar dig. Ingen vet bättre än någon annan vad som är bra eller dåligt.
(Förutom Johan Croneman då, men ingen är som Johan Croneman.)
För inte så länge sedan, kanske bara i förra veckan, när de där gränserna började suddas ut så var det kanske inte så mycket populärkultur som ungdomskultur som var det som kittlade.
Läs resten av detta inlägg »
efter förut
tisdag, november 24th, 2009så säger de jag träffar: Now, after before. De säger aldrig kriget. Den officiella linjen är genocide. Folkmord. Men det pratas det inte om. Det här är nu. This is after before.
Dian Fossey som dog för sina Gorillas in the mist. Den boken köpte jag och läste. Den stack liksom ut bland alla History of Genocide, Mechanisms of Genocide, Why Rwanda? böcker.
Att gorillor ska vara ifred. Att gorilla turism finns. Att genocide tourism finns.
Vet du vad jag gjorde förra helgen? Jag ramlade omkring i dammet utanför en kyrka i Rwanda där 5000 människor hackades ihjäl av män med machetes på bara ett par dagar. Det var sådär kul, faktiskt. Rätt överjävlig upplevelse om jag ska vara helt ärlig. Helt ofattbart att stå en meter ifrån en ung kille som pekar och säger att där låg pappa och dog och han sa att jag får inte gråta för då vet de att du lever. Ligg still och var tyst, sa pappa.
- Hur gammal var du?
- Åtta.
Så jag grinade och tvingade mig själv att titta på rad efter rad av skelettdelar, kranium, kubikmeter efter kubikmeter av ihopsamlade dammiga, kladdiga kläder. En sko och ett par glasögon.
Läs resten av detta inlägg »
Sommardepp (nej, inte Johnny)
fredag, juli 31st, 2009
Jag kan inte tala tyska, men ett av de vackraste ord jag vet är sehnsucht.
Det betyder längtan. Men det spelar egentligen ingen roll för sehnsucht är så fint i sig självt, helt utan översättning. Men förstås, som alltid, om man lägger till och täcker över så blir det ju mer och mättat och betyder så mycket annat än om du bara lyssnar. Vi är konstiga på det viset, vi människor. Sehnsucht. Längtan. Som att ha något men inte just nu. Som att vara med någon men inte just nu. Som att veta det viktigaste, men inte just nu.
En av världens bästa TV-serier kommer inte från Amerikat. Den kom från Tyskland och hette Heimat och det var ett nästan über-ambitiöst projekt: vi fick följa hur Tyskland marscherade in i och kom tillbaka från kriget hela vägen till nutiden. Första serien visades 1984 och handlade om Tyskland som en liten by där kärlek, mamma och oskulden fanns. Sedan kom tvåan i början av 90-talet och då var det “en krönika om en generation” och inte ett land. Snyggt i svartvitt om individer och musik och kärlek och RAF och annat spännande i Tyskland runt 1970 och framåt. 2004 kom till sist Heimat 3 om Berlinmurens fall och därefter. Och självklart är alltihop en fantastisk historia om vår tid och Europa och ett Tyskland som blivit berövat städer, människor, språk och uttrycksmöjligheter för flera generationer framåt. Men för mig handlade det om sehnsucht. Världens vackraste ord.
Musikfolk har koll. De vet att förlust, saknad och längtan är det bästa gödslet för fantastiska sånger. Jag menar, Heaven Knows I’m Miserable Now! Filmare däremot vet att de behöver minst tre gånger 11 timmar för att gestalta vad Morrissey & Marr dammar av på 3-nånting minut. Annars blir det slisk och slask och Nicholas Cage med hundögon för hela slanten.
Så vad göra när sehnsucht sitter som en svart sten i bröstet, och solen skiner och hela världen är glad på en uteservering med en kall öl i handen? Tja, du kan ju alltid sitta ner och hålla tyst och se vad som händer. Eller så lyssnar du på en riktigt bra låt som får dig att sprätta med knäna och knycka med nacken. Eller så beställer du grymma TV-serier från Amazon och njuter av timme efter timme bakom neddragna persienner. Om inte annat så har du fått tiden att gå för en stund, och kanske är du lite, lite närmare det som saknas dig. Sehnsucht, smaka på den. Bitterljuvt, inte sant?
Joan Svett
måndag, juni 15th, 2009Snacka om lyckad rollbesättning: Kristen Stewart som Joan Jett!
Det är så sexigt, så hett och så rätt. Glöm allt du sett och hört och läst om vampyrdravlet, utan tänk istället på Jodie Foster-klonen i Panic Room och inte minst: se om hennes 10 minuter i den märkliga rullen Into the Wild. Den där lilla tjejen har mer karriär i lillfingret än 10 Lindsay Lohans någonsin kan festa bort.
Och tro inte att du vet något om Joan Jett för att du var på klassfest tidigt 80-tal och försökte spela luftgitarr till I love Rock ‘n’ Roll. Nä, Joan Jett är minst lika svettigt cool som… kanske inte inte Iggy Pop men absolut Joe Strummer och Phil Lynnot i en och samma lilla läderklädda kropp. Säg den lilla tomboy under 70-talet som inte fantiserade vilt med The Runaways som soundtrack. Och sedan, senare: stentuff, begåvad och snygg körde Joan Jett sitt eget race i en tid då MTV alltmer krävde en helt annan slags kvinna, helt utan ironi eller plus-queer-poäng. Nu är den där luggen och den där byxan och den där attityden naturligtvis helt rätt, suckers.
Jag kan sätta min högra arm på att Jon Bon Jovi har tittat både en och två gånger.
Vi kan prata om Dakota Fanning och Cherie Currie senare, okej? Okej.
Modellen som musa
fredag, juni 12th, 2009
Bert Stern (American, b. 1929)
Twiggy in Yves Saint Laurent, Vogue, March 15, 1967
Courtesy of Staley-Wise Gallery, New York
På The Metropolitan Museom of Art i New York visas just nu en helt fantastisk utställning: The Model as Muse: Embodying Fashion.
Det är bilder på modeller från 40-talet och framåt, på klänningarna de bär och framförallt de klänningar som skapats allteftersom modellerna burit dem. Det vill säga samspelet mellan de här kvinnorna som visar upp kläder och de som sedan skapar nya kläder som visas upp av nya kvinnor som i sin tur inspirerar nya kläder… Ja, du fattar.
Läs resten av detta inlägg »
Guilty pleasures
torsdag, maj 7th, 2009
Under Vi lyssnar på här till höger finns numera Veckans guilty pleasure. Det är en Spotify-länk till en låt jag älskar, trots att jag borde veta bättre.
Jag har så många sådana. Guilty pleasures. Jag håller mig uppdaterad på alltför mycket Lindsay Lohan-skvaller, jag följer för många usla TV-serier, jag kan se Tin Cup om och om igen, jag lyssnar på för mycket musik jag verkligen inte borde lyssna på – jag som bor i våning på Söder och allt. Tänk bara om jag hade haft sällskap i min iPod den där våren då jag bara lyssnade på Sonja Aldén och För att du finns typ en miljard gånger i rad, då hade jag aldrig fått vara med här på branten.com och leka.
Sparka på liket, gör det
fredag, april 24th, 2009
För snart 20 år sedan kom det en bok som förändrade världen för alltid: Postmortem av Patricia Cornwell (längst till vänster).
Utan den hade vi inte vetat allt det vi numera vet om forensics, GSR och det allra mest magiska: luminol. Utan den hade deckare inte tvingats läsa på, trippelkolla fakta och haft med så många härligt gory detaljer. Utan den hade vi inte haft fantasi-super-duper-stjärnan Lucy (vilket naturligtvis resulterat i den inte helt okända Lisbeth Salander). Utan den hade vi inte haft franchisen CSI och en värld utan CSI kan jag inte ens föreställa mig utan att vilja gråta.
Läs resten av detta inlägg »
Surt, sa räven?
måndag, april 20th, 2009
Isobel Hadley-Kamptz, Lisa Magnusson och många fler har kampanjat, informerat och ja, agerat lobbyister antar jag inför The Pirate Bay-rättegången men framförallt för Internets framtid. Jo, faktiskt. Det låter kanske högtravande och för vissa kanske till och med hysteriskt, men se det så här:
Läs resten av detta inlägg »