Alice i Burtonlandet
lördag, december 19th, 2009
Ja! Tim Burton har alltid förstått att sagor är otäcka, att sagor ska vara otäcka. Att det är vad barnen behöver för att förstå och förklara allt det där obegripliga som pågår i livet: föräldrar som gråter, barn som kastar ispärlor, monster i mörkret, äcklig mat som måste ätas upp, hundar som morrar, höstträd som ser ut som knotiga häxor, underströmmar i badviken, att komma bort på Konsum.
Och han har också förstått att vuxna är precis lika rädda, och egentligen inte ens för andra saker. Hurra för att Alice i Underlandet kommer snart, och hurra för att trailern redan är här.
det var en gång
onsdag, juni 10th, 2009
Nostalgi är ett farligt tillstånd. Det är en fin gräns mellan poesi och patetik och det är alldeles för lätt hänt att man skyndar sig på att bli gammal bara för att det är mycket tryggare att vila i känslan av att det var bättre förr - det är i alla fall bekant. Numera känner jag igen alldeles för mycket. Jag kan härleda alldeles för mycket av modet och litteraturen och musiken till saker jag redan har setthörtkänt, saker jag redan har brytt mig om en gång, saker som egentligen fungerar mycket bättre som minnen än som framtid.
Men det är ändå med viss förvåning jag märker att träskon har blivit snygg. Träskon? Verkligen? Nu? Och det är med ännu större förvåning jag inser att jag dras till den, att jag tycker att kurbits är min bästa vän, och sen, att det är som att cykla, att jag kommer ihåg allt, hur man hoppar twist i platåträskor och att det där knipset man gör med tårna när man lyfter foten (för att inte träskon ska trilla av) sitter som en helt självklar reflex, och i hammocken lägger jag alltid ena benet över det andra och vipp-vipp-vippar med skon som om det inte alls var trettio år sen jag bar den sist. Och så förstås det oundvikliga; de där såren man får på fotknölarna efter att man sparkat sig själv en hel sommar. Och hur de i slutet av augusti blivit hårda, härdade roströda märken, som små hemliga ankeltatueringar som bara en sann träskoanvändarna känner till.
(Skorna på bilden är skapade av träskodrottningen Åsa Westerlund.)
Prinsulin
måndag, mars 16th, 2009
Den 22 april släpps Paulines Album Never Said I Was an Angel, och då ska ni gå hem och lyssna på It’s Ok. Högt. Kanske i lurar. För vem hade trott att det där soulsexfunkhålet som Prince lämnat efter sig (inte för att han inte gör musik, utan för att han surar så förbannat) skulle fyllas – i alla fall litegrann – av en svensk kvinna vid namn Pauline? Men det är nåt med sötfunken, soulrösten, len som vaniljglass, sorgsen som sommarkatter som gör hela albumet till ett litet ordinärt mästerverk - inget extraordinärt - bara sweet sweet soul music. Som om det vore Princeproducerat helt enkelt. Och - ärligt talat - hur ofta hör man ett vibrato man verkligen gillar? På rak arm kan jag bara komma på två: Nina Perssons långsamma Chrissie Hyndevibrato och Paulines seriefigursdito. Bara en sån sak.
Vad Mad Men får mig att tänka på
torsdag, mars 5th, 2009
Jag var elva första gången jag rökte. Jag hade stulit tre röda Prince från min storasyster, och när jag var ensam hemma smög jag ut på balkongen – hukande så att grannarna inte skulle se mig – och så fumlade jag med tändstickor som blåstes ut och jag hade en gul holkärmad tröja på mig och högerhandens fingrar spretade stelt och filtret blev fuktigt mellan mina ovana läppar. Tobaken rev och smakade främmande. Strupen snörptes samman av förvåning och världen snurrade till. Men för mig kändes den där första hostande utandningen som min sista suck av barndom och mitt första, rökfyllda, nyfödda, andetag som vuxen.
Jessika får en uppenbarelse
tisdag, januari 13th, 2009
Jag bryr mig inte om hur det går till, bara du ser till att få tag på de sex avsnitten av BBC-serien Apparitions. Det var länge sen jag var så rädd och så nöjd på samma gång, och nu vill jag bara bygga en tidsmaskin och åka tillbaka till i söndags så att jag kan få se den för första gången igen.
Tacksamhetens tid
söndag, december 21st, 2008
Jag slötittade på ett gammalt avsnitt av Scrubs för ett tag sen. Det var inte ett särskilt bra avsnitt – det var ett av de där när de först gör lite för många roliga miner och sen avslutar med lite för mycket allvar – men vid ett tillfälle säger den aggressiva vaktmästaren att: sann kärlek och hänsyn, det visar man allra bäst om man stänger in alla sina känslor, lägger locket på och låtsas som ingenting. Och först så tänker jag att jag borde skratta, men sen inser jag att jag tycker att han har rätt. Eller, missförstå mig inte nu, kanske inte rätt som i det-står-i-lagen, men i alla fall rätt som i: tänk-om-folk-visade-lite-mindre-känslor-och-lite-bättre-omdöme.
Rent blod i påsen
fredag, december 5th, 2008
Jag tittar gärna på True Blood, men – ärligt talat – så värst bra är den ju inte. Manuset är inget vidare, dialogen sissådär, vampyrtemat en smula tjatigt och dessutom är det nåt otroligt störande över a) Alexander Skarsgårds överarmar och b) Stephen Moyers evil hair (som jag antar ska föreställa nåt slags inbördeskrigsfrisyr, men som egentligen bara… tja, ger hjälmhåret ett nytt ansikte).
Läs resten av detta inlägg »
Saker vi undrar 2
måndag, juni 9th, 2008
Nu har jag väntat hur länge som helst på att nån ska nämna Andy Warhols dagböcker i samband med Noréns diton - men eftersom ingen har gjort det blir jag tvungen att påpeka det själv. För de är otroligt lika. Roligt lika. Intressant lika. Som bär faktiskt.
Och förmodligen beror det varken på konstnärskapet eller kändisskapet. Förmodligen är det livet bara. Som är sig likt. Vem man än är.
« Tidigare inlägg