Arkiv för oktober, 2009

Johan Hakelius talar flytande tweed

tisdag, oktober 13th, 2009

…och snart gör du det också.

Från tidningssidan pumpar ådern i hans edwardianska panna genom pappersstrukturen, till bristningsgränsen fylld av Earl Grey. Likt Michael of Kent (drottning Elizabeths kusin) ekiperar han sig i butiken Cordings of Piccadilly och hans hjärtklaffar är randsydda hos Savile Row-skräddaren Norton & Sons.

I en intervju i Veckans Affärer berättar Johan Hakelius att han inte är främmande för att han kommunicerar med sina kläder. För mitt inre ser jag honom galoppera runt i Humlegården i en bucklig, mossgrön, Land Rover dragen av ett spann brittiska fågelhundar. Genom sidorutan sticker ett hagelgevär ut och han skjuter pricksäkert rävboor av nackarna på de blåblodiga motionärerna från Öfre, allt medan han balanserar sitt afternoon tea i knät.

Och jag tänker: ta mig också - Rule oss Britannia! Ni har redan invaderat Hakelius och jag hör er tala till mig genom ränderna i er apostels röda manchesterbyxor. Kolonisera oss och hugg det vajande St. George’s Cross genom våra fleeceklädda ryggar – in the name of fashion!

Ni har redan bevisat att ni framgångsrikt kan kolonisera och klä halva världen. Och vi skulle bli så lätthanterliga; vi har ju älskat er förbehållslöst sedan 700-talet då vi hälsade på i Northumberland med dragna svärd. Och det är inte enbart det faktum att ni adlar era modedesigners som vi fallit för; det är även något trolskt och smått erotiskt över er styvmoderliga syn på dentalhygien och kosthållning som vi inte kan värja oss mot. Om ett par år pratar vi ju engelska här uppe ändå, så vad väntar ni på - låt oss tillsammans sy nästa generation i tweed.

Och ni är skyldiga oss det här, England, som jag ser det. Vi hjälpte ju er att förlösa ert modeunder för 150 år sedan. Ni kommer väl ihåg Charles Worth, the Father of Haute Couture. Han fick avgörande finansiell hjälp av svensken Otto Bobergh i mitten av 1800-talet. Vad hade Sir Paul Smith varit i dag utan Otto Bobergh?

Det blåser snålt här uppe i det kalla norr, nu på lågkonjunkturens höst. Vi gör vårt bästa med skalplagg och Gore-Tex, men det värmer inte våra fåfänga hjärtan alls. Vad vi behöver är drömmar vävda av earlar på Yttre Hebriderna, att få kramas av dufflar och brogues och att en allsmäktig handskklädd hand lyfter oss ur vårt fashionabla kalhygge – fräls oss ifrån dålig stil i Kilgours och Aquascutums namn!

Cheers!

P.S. Vi finns på The Doors på Odengatan under hösten, if you want to talk.