Arkiv för oktober, 2007
« Tidigare inläggPosenger, fakenger, messenger, cyklist
onsdag, oktober 24th, 2007
“imitation is the sincerest form of flattery”
I begynnelsen var cykelbuden i New York och San Fransisco: dödsföraktande coolingar på mer eller mindre ombyggda bancyklar (dvs utan växlar eller bromsar eller frihjul) som är som trehjulingar: när hjulen snurrar, snurrar tramporna och ska du bromsa får du paja skosulorna. Cyklarna kallas “fixies”, fixed gear, och de kräver minimalt med underhåll, inga växlar eller bromsvajrar som behöver ses över eller oljas eller vad det nu är mekaniker gör.
På dessa rasade cykelbuden helt vansinnigt upp och ner för backar och in och ut ur trafiken. Men också fram och tillbaka till företag med diverse utskrifter, prylar och gudvetvad.
Kläder och tillbehör blev därefter: höger byxben upprullat eller instoppat, kedjan med låset virat runt magen för lätt åtkomst, cykelskor för fart och kontroll, och Timbuk2- eller senare Chrome-väskor som kunde slängas fram och tillbaka från rygg och mage men som ändå satt som gjutna när de var fullpackade.
Läs resten av detta inlägg »
Förtrollande vackert
onsdag, oktober 17th, 2007Och live dessutom. Se och lyssna på Moto Boy här. Mer på myspace.
In the making - Dollykollot
tisdag, oktober 16th, 2007
2004 ger Nina Persson Dolly Partons självbiografi till Gudrun Hauksdottir, nöjesprofil i Malmö. Gudrun har kallat sig för Dollyfan så länge hon kan minnas men konstaterar efter att ha läst boken att Dolly faktiskt är än mer fantastisk än hon hade kunnat föreställa sig. Detta kommer att bli upptakten till flera hyllningskonserter riket över (inklusive hyllade Debaser-spelningen efter Dollys egen konsert på Globen) som närmare 30.000 personer har sett fram tills idag. Konserterna kräver flera resor och resorna utvecklas så småningom till ett ännu större musikalist projekt. Vännerna Nina, Gudrun, Cecilia, Lotta och Helena beslutar sig tillsammans med regissören Jessica Nettelbladt att göra en dokumentärfilm med sig själva i huvudrollerna. Filmen skildrar kvinnorna under 4 år med förebilder, musik och vänskap som det centrala temat.
I väntan på filmen frågar vi Gudrun Hauksdottir efter hennes egna favoritdokumentärer. Ryktet säger oss att hon har södra Sveriges största samling dokumentärfilmer så hon borde veta vad hon pratar om:
1. Styvfar Demonen - Jasper Lake, Sverige 2005
Otäck men samtidigt fascinerande skildring av en uppgörelse med en styvfar. Fantastisk film som väcker mycket starka känslor.
2. The Beales of Grey Gardens – Albert och David Maysles, US 2006
Ett fantastiskt rörande porträtt av två kvinnor i 70 talets USA. Handlar om en mor och en dotter, båda lika originella och udda, som lever i en lycklig men till synes total misär. I dag pratas det om de som två som musor till flera stora modeskapare. SE!!!!!
3. Dark Days - Mark Singer, USA 2000
En underbar film om människor som har bildat ett eget samhälle under Penn Station i New York. Sorglig, fruktansvärd, vacker, rolig, bedårande, allt, allt, allt.
4. Shut up and Sing – Barbara Kopple och Cecilia Peck, USA 2006
Historien om Dixie Chicks svartlistning efter Bushuttalandet i London. Då bröt helvetet loss. Mycket oskyldigt kan tyckas. Det hela tar löjliga proportioner men det blir en ljuvlig dokumentär av det hela. Mycket nöje.
5. SICKO - Michael Moore, USA 2007
Jag kan inte annat än kapitulera inför denna tok. Underhållande och tänkvärt på samma gång.
Att sova med sminket på
tisdag, oktober 16th, 2007Marimba berättade om någon, vem det nu var, en stilikon som var skön och avslappnad och sov med sminket på.
En gång, när jag bara var ett barn och läste Okej så intervjuades Lili & Susie. De pratade om naturlighet och att faktiskt, till och med, kunna gå till Ica osminkad numera. Jaha – oj. Tänk vilken frihetskänsla det måste vara att spara en halvtimmes fixande innan matshoppingen, tänkte jag förmodligen redan då – på 80-talet. Lillgammal som jag var.
I dag känns det som att det skulle vara en omöjlighet att säga. Man låtsas inte om att man sminkar sig. För i dag, 2007, är vi kvinnor perfekta. Vi pudrar och fixar, men lite avskilt, och rengör noga. För gamla har vi inte tid att bli, och de som är så okontrollerade att de sover med sminket på måste det vara något fel på.
Läs resten av detta inlägg »
Comeback
tisdag, oktober 16th, 2007“Don’t call it a comeback. I’ve been here for years. Rockin my peers and putting suckas in fear”
När jag skrev i Aftonbladet så gav ni mig en massa skit. Ni gjorde disslåtar, kom upp till mig arga på krogen och mailade snuskiga brev. Men nu har ni bönat och bett: ”Snälla, kom tillbaka! Det är ingen nu som kan hiphop ”, ”När du slutade försvann all reggaebevakning, kan du inte börja igen?”, ”Du är en del av svensk hiphophistoria”.
Man tackar och bugar. Det finns de som fortfarande är sura på mig. Men det finns också de som visat respekt. De har förstått att jag har hjärtat till musiken på rätt ställe och att kritik är subjektivt.
Nu är det Branten som gäller och musikklimatet och jag har förändrats de senaste åren.
Läs resten av detta inlägg »
Everything except compromise
tisdag, oktober 16th, 2007
Här finns mer material än jag visste att jag behövde runt ett skivsläpp. I den häringa Dylan-boxen samsas såvitt jag förstår 10 limited edition postcards, mini-vinyl replica artwork and an extended 40 page booklet with new liner notes and rare photographs med 51 låtar och jag begriper inte hur det urvalet gjorts, någon måste ha varit full OCH hög.
Och Branten frågar: vilka fem låtar kan man inte missa? Herregud… I dag? Just nu?
De här, för Dylanolog-light-wannaben:
1. Like a rolling stone
Dylan som rockstjärna, med världens coolaste boots, solglasögon och attityd. Alla som vill något som stavas rock har närläst och snöat in och kommit ut på andra sidan som lite hippare katter.
Världens bästa rocklåt. Världens bästa buddistlåt, ’cause when you ain’t got nuthin’, you got nuthin’ to lose. Världens smartaste och snygg.
2. A hard rain’s a gonna fall
Han var inte gammal när han skrev den men människan blir inte mycket äldre än så här. Jag var inte ens född när den kom ut men ändå vill jag ut på gatorna och protestera mot bomben! bomben! Undrar just hur facebook hade brunnit om en sån kille hade dykt upp i dag.
Och när han sjunger “I’ll know my song well before I start singin’“, önskar man att fler följde hans exempel.
3. Tangled up in blue
Världens bästa låt. Världens mesta roman som sång. Världens enda jag kan lyssna på den tretusen gånger till och ändå upptäcka något nytt, varje gång.
4. Love Minus Zero / No Limit
Få låtar sammanfattar den unge litteräre Dylan, sneglande-på-andra-poeten, karriäristen, snubben som vill få tjejerna i säng och andra snubbar att digga honom som den här. Det var min absoluta favorit när jag var 19, men sen fyllde jag 20 och hörde Don’t think twice, it’s alright och insåg att hon just kinda wasted my precious time och romantiken blev sig aldrig lik igen.
5. Silvio
När min kompis O var på en Dylan-konsert i Paris för hundra år sedan så lyckades hon bli inträngd i ett hörn av ett TV-team som ville ha ögonblicksintryck direkt efter spelningen och frågade varför är ni här i kväll? O sa: Il est le meilleur. Jaha, sa de, och vad exakt tycker ni gör honom till den bäste? Och O sa: Il est le meilleur. Bon… Kan ni åtminstone berätta vilken sång som var bäst i kväll? O svarade “Silvio”, och på följdfrågan varför just Silvio så svarade hon: Il est le meilleur.
Just så – han är bäst.
namaste
That was Allen Ginsberg, man
tisdag, oktober 16th, 2007
Jag har beställt Ko Uns bok Ung pilgrim men jag har bara huvud och ögon fulla av Dylan just nu. Jag har tokglott på 1,02 minuter på YouTube om och om igen: det är 1,02 minuter trailer till Bob Dylan-filmen I’m Not There som precis har gett Cate Blanchett någon slags palm i Venedig och som förmodligen kommer att ge henne en Oscar om ett halvår eller så.
All I can do is be me. Whoever that is. Och sen – snap! – snurrar det till med Like a Rolling Stone och det virvlar ansikten, ord och så är det Cate Blanchett: Y-y-you’re kidding me, right. I can’t watch this.
Och om recensenterna vet något om något så snurrar det tydligen rätt bra i hela filmen. Så är det kanske. Jag har bara sett 1,02 minuter trailer och det är det bästa jag sett på evigheter. 1,02 minuter. Trailer. Ja herregud, filmen kommer att ha ihjäl mig.
Och jag försökte verkligen tänka på Ko Un men började tänka på Allen Ginsberg i stället, och på Gary Snyder, Phil Whalen… Jazziga och höga killar som tog sin zen-pryl på packat allvar. Och jag skickade YouTube-länken till en kompis och skrev att om jag vore snubbe skulle jag säga att “watching this gives me a hard-on” för det är klart att alla blev bögar på 50- och 60-talet så coola som de där killarna var. Dylan var coolast förstås men han blev ju också impad av andra. Och då hjälper YouTube och I’m Not There till igen, och vi vet att det var precis så det gick till men ändå inte.
http://www.youtube.com/watch?v=imGyrMce-pU&mode=related&search=
that was Allan Ginsberg, man
Klart tjejen ska ha en Oscar… Så jag rotade fram en ljudfil på nätet där Allan Ginsberg läser inledningen till “Kaddish” och jag blev alldeles snurrig och yr igen och hyperklickade vidare till Riprap och kunde inte låta bli att undra: gjorde Kerouac fel med flit i Dharmagänget när han plötsligt skrev Gary och inte Japhy? Förmodligen inte. Men “big fat bespectabled quiet booboo” Warren Coughlin, det vill säga Whalen i Dharmagänget, han skrev så här:
3 Days Ago
It quit raining and I could spend some time on the beach turning over pebbles, low tide and heavy surf, slow flashes of sun behind clouds. No translucent agates: jasper, a dark- jasper-flecked carnelian that’ll have to be cut and polished to explain why I picked it up.
I waste all this time proving the splendor of the world, everybody wants out of it or wants it ugly before they’ll believe it’s really here
X
och jag har en känsla av att Dylan fattar precis vad den här munken pratar om. Han vet vad han gör, han vet vem han är, whoever that is.
namaste
Shampoo Rising
tisdag, oktober 16th, 2007
I bloggträsket finns det en pärla som jag läser med sådan förtjusning att jag kommit på mig själv med att ständigt har ett fönster uppe som jag reloadar lite då och då i ivrig väntan på ett nytt inlägg. Shampoo Rising skrivs av Annina Rabe och Anna Hellsten, bägge etablerade kulturjournalister och dom levererar sylvassa formuleringar om allt ifrån Nigella Lawson till Baudrillard samtidigt som dom ger lysande kommentarer till aktuella frågor. Här är exempelvis en hyllning till Camilla Thulin.
« Tidigare inlägg