Robyn, Björk och Back.
Robyn vet hur man gör en cover och Ann-Sofie Back vet hur man hittar på kreativa saker med två axelvaddar. Snyggt.
Av Redaktionen | september 1, 2010
Ämnen: Mode, Musik | Inga kommentarer »
Illustrationer
På Darlingmanagement.com samlas duktiga illustratörer, bl a fantastiskt duktiga Laura Laine från Finland. Nu kan du komma över en av hennes illustrationer via sajtens webbshop. Svenska modefrimärken i all ära men det hon har gjort för finska postverket slår nog det mesta. Just den illustrationen måste du nog åka till Finland för att lägga vantarna på dock.
Av Melissa Staaf | augusti 1, 2010
Ämnen: Internet & Media, Konst | Inga kommentarer »
Alice i Burtonlandet
Ja! Tim Burton har alltid förstått att sagor är otäcka, att sagor ska vara otäcka. Att det är vad barnen behöver för att förstå och förklara allt det där obegripliga som pågår i livet: föräldrar som gråter, barn som kastar ispärlor, monster i mörkret, äcklig mat som måste ätas upp, hundar som morrar, höstträd som ser ut som knotiga häxor, underströmmar i badviken, att komma bort på Konsum.
Och han har också förstått att vuxna är precis lika rädda, och egentligen inte ens för andra saker. Hurra för att Alice i Underlandet kommer snart, och hurra för att trailern redan är här.
Av Jessika Gedin | december 19, 2009
Ämnen: Film & Tv | Inga kommentarer »
Johan Croneman rules, OK!
Populärkultur. Populär kultur. Populär kul tur. För inte alls så länge sedan fanns en tydlig skiljelinje mellan det populära och det som lite slarvigt kallas finkultur.
För jättelänge sedan, typ hundra år sedan, eller i alla fall innan Internet, så ansågs det väldigt vågat och edge-igt att blanda genrer. Att i glassiga, coola tidskrifter och en och annan krönika eller recension i den stora morgontidningen stila med sina utflykter i snasklandet. Idag är det lika vågat som Maria Schottenius i reflexväst och hjälm på väg till jobbet. Så glöm det där, det finns inte. Saker och ting är bra eller dåliga för det är upp till oss konsumenter att bedöma och värdera och betala för det vi vill ha. Se vilka filmer du vill, ladda ner den musik du vill, läs den bok som tilltalar dig. Ingen vet bättre än någon annan vad som är bra eller dåligt.
(Förutom Johan Croneman då, men ingen är som Johan Croneman.)
För inte så länge sedan, kanske bara i förra veckan, när de där gränserna började suddas ut så var det kanske inte så mycket populärkultur som ungdomskultur som var det som kittlade.
Läs resten av detta inlägg »
Av Lotta Strand Ström | november 24, 2009
Ämnen: Film & Tv, Internet & Media, Livet i övrigt | 3 kommentarer »
efter förut
så säger de jag träffar: Now, after before. De säger aldrig kriget. Den officiella linjen är genocide. Folkmord. Men det pratas det inte om. Det här är nu. This is after before.
Dian Fossey som dog för sina Gorillas in the mist. Den boken köpte jag och läste. Den stack liksom ut bland alla History of Genocide, Mechanisms of Genocide, Why Rwanda? böcker.
Att gorillor ska vara ifred. Att gorilla turism finns. Att genocide tourism finns.
Vet du vad jag gjorde förra helgen? Jag ramlade omkring i dammet utanför en kyrka i Rwanda där 5000 människor hackades ihjäl av män med machetes på bara ett par dagar. Det var sådär kul, faktiskt. Rätt överjävlig upplevelse om jag ska vara helt ärlig. Helt ofattbart att stå en meter ifrån en ung kille som pekar och säger att där låg pappa och dog och han sa att jag får inte gråta för då vet de att du lever. Ligg still och var tyst, sa pappa.
- Hur gammal var du?
- Åtta.
Så jag grinade och tvingade mig själv att titta på rad efter rad av skelettdelar, kranium, kubikmeter efter kubikmeter av ihopsamlade dammiga, kladdiga kläder. En sko och ett par glasögon.
Läs resten av detta inlägg »
Av Lotta Strand Ström | november 24, 2009
Ämnen: Livet i övrigt | Inga kommentarer »
Titiyo recenserar
AIR: Love 2.
Att sitta på ett tåg och titta ut genom fönstret och lyssna på talkie walkie, då blir allt som på film. Till och med att se en ko skita blir vackert. Dom gör i princip samma sak om och om igen men det gör ingenting när det kommer till Air, dom lyckas alltid hitta fram till deras typiska sublimt sofistikerade stämning som är fantastisk.
BETYG: 8/10
DIE GOLDENEN ZITRONEN: Die Entstehung Der Nacht
Detta tycker jag om. Dom spelar fantastikt bra och hittar mycket fina ljud. Fick börja med att sänka basen på stereon och det är bra, mycket bas. Kan tänka mig att det är fantastiskt bra live. Tyvärr sätter tyskan krokben för att jag ska hitta fram till dom allra största rysningarna och dom skulle skippat ett par tre låtar på albumet. Påminner lite om en svensk artist som jag älskar som heter Dieter Schöön. Citronerna verkar följa regel nr 1, att ha roligt på jobbet!
BETYG: 8/10
JAY Z: The Blueprint vol. 3
Det är inte du, det är jag. Jag vet att folk älskar Jay-Z men jag gav upp rap och r´n´b efter dess topp med Method Man och Mary J. Sedan dess har det bara varit ett enda långt upprepande. Låter jag gammal så är det för att jag är gammal. Men fan, jag måste säga att detta är ett bra album. Mäktigt! Bra texter. Ett säkert kort på en skyddad rap väg, alltså inte modigt men bra. Jag gillar volvo också. Kanye West-låten kunde plockats bort men gillar man Jay Z så kommer man att bli lyrisk över skivan. Bästa låten någonsin med Jay Z är “Do you want to ride” med John Legend, producerad av Kanye West.
BETYG: 7/10
Av Titiyo Jah | november 2, 2009
Ämnen: Musik | 1 kommentar »
Johan Hakelius talar flytande tweed
…och snart gör du det också.
Från tidningssidan pumpar ådern i hans edwardianska panna genom pappersstrukturen, till bristningsgränsen fylld av Earl Grey. Likt Michael of Kent (drottning Elizabeths kusin) ekiperar han sig i butiken Cordings of Piccadilly och hans hjärtklaffar är randsydda hos Savile Row-skräddaren Norton & Sons.
I en intervju i Veckans Affärer berättar Johan Hakelius att han inte är främmande för att han kommunicerar med sina kläder. För mitt inre ser jag honom galoppera runt i Humlegården i en bucklig, mossgrön, Land Rover dragen av ett spann brittiska fågelhundar. Genom sidorutan sticker ett hagelgevär ut och han skjuter pricksäkert rävboor av nackarna på de blåblodiga motionärerna från Öfre, allt medan han balanserar sitt afternoon tea i knät.
Och jag tänker: ta mig också - Rule oss Britannia! Ni har redan invaderat Hakelius och jag hör er tala till mig genom ränderna i er apostels röda manchesterbyxor. Kolonisera oss och hugg det vajande St. George’s Cross genom våra fleeceklädda ryggar – in the name of fashion!
Ni har redan bevisat att ni framgångsrikt kan kolonisera och klä halva världen. Och vi skulle bli så lätthanterliga; vi har ju älskat er förbehållslöst sedan 700-talet då vi hälsade på i Northumberland med dragna svärd. Och det är inte enbart det faktum att ni adlar era modedesigners som vi fallit för; det är även något trolskt och smått erotiskt över er styvmoderliga syn på dentalhygien och kosthållning som vi inte kan värja oss mot. Om ett par år pratar vi ju engelska här uppe ändå, så vad väntar ni på - låt oss tillsammans sy nästa generation i tweed.
Och ni är skyldiga oss det här, England, som jag ser det. Vi hjälpte ju er att förlösa ert modeunder för 150 år sedan. Ni kommer väl ihåg Charles Worth, the Father of Haute Couture. Han fick avgörande finansiell hjälp av svensken Otto Bobergh i mitten av 1800-talet. Vad hade Sir Paul Smith varit i dag utan Otto Bobergh?
Det blåser snålt här uppe i det kalla norr, nu på lågkonjunkturens höst. Vi gör vårt bästa med skalplagg och Gore-Tex, men det värmer inte våra fåfänga hjärtan alls. Vad vi behöver är drömmar vävda av earlar på Yttre Hebriderna, att få kramas av dufflar och brogues och att en allsmäktig handskklädd hand lyfter oss ur vårt fashionabla kalhygge – fräls oss ifrån dålig stil i Kilgours och Aquascutums namn!
Cheers!
P.S. Vi finns på The Doors på Odengatan under hösten, if you want to talk.
Av Daniel Retz | oktober 13, 2009
Ämnen: Mode | 4 kommentarer »
Sommardepp (nej, inte Johnny)
Jag kan inte tala tyska, men ett av de vackraste ord jag vet är sehnsucht.
Det betyder längtan. Men det spelar egentligen ingen roll för sehnsucht är så fint i sig självt, helt utan översättning. Men förstås, som alltid, om man lägger till och täcker över så blir det ju mer och mättat och betyder så mycket annat än om du bara lyssnar. Vi är konstiga på det viset, vi människor. Sehnsucht. Längtan. Som att ha något men inte just nu. Som att vara med någon men inte just nu. Som att veta det viktigaste, men inte just nu.
En av världens bästa TV-serier kommer inte från Amerikat. Den kom från Tyskland och hette Heimat och det var ett nästan über-ambitiöst projekt: vi fick följa hur Tyskland marscherade in i och kom tillbaka från kriget hela vägen till nutiden. Första serien visades 1984 och handlade om Tyskland som en liten by där kärlek, mamma och oskulden fanns. Sedan kom tvåan i början av 90-talet och då var det “en krönika om en generation” och inte ett land. Snyggt i svartvitt om individer och musik och kärlek och RAF och annat spännande i Tyskland runt 1970 och framåt. 2004 kom till sist Heimat 3 om Berlinmurens fall och därefter. Och självklart är alltihop en fantastisk historia om vår tid och Europa och ett Tyskland som blivit berövat städer, människor, språk och uttrycksmöjligheter för flera generationer framåt. Men för mig handlade det om sehnsucht. Världens vackraste ord.
Musikfolk har koll. De vet att förlust, saknad och längtan är det bästa gödslet för fantastiska sånger. Jag menar, Heaven Knows I’m Miserable Now! Filmare däremot vet att de behöver minst tre gånger 11 timmar för att gestalta vad Morrissey & Marr dammar av på 3-nånting minut. Annars blir det slisk och slask och Nicholas Cage med hundögon för hela slanten.
Så vad göra när sehnsucht sitter som en svart sten i bröstet, och solen skiner och hela världen är glad på en uteservering med en kall öl i handen? Tja, du kan ju alltid sitta ner och hålla tyst och se vad som händer. Eller så lyssnar du på en riktigt bra låt som får dig att sprätta med knäna och knycka med nacken. Eller så beställer du grymma TV-serier från Amazon och njuter av timme efter timme bakom neddragna persienner. Om inte annat så har du fått tiden att gå för en stund, och kanske är du lite, lite närmare det som saknas dig. Sehnsucht, smaka på den. Bitterljuvt, inte sant?
Av Lotta Strand Ström | juli 31, 2009
Ämnen: Film & Tv | Inga kommentarer »
« Förra inlägget