The rebirth of cool
Varför finns det så få singer-drummers i världen? Det här är något av det coolaste jag har sett - och hört - på länge. Hon heter Kristin Gundred (bara det) och bandet heter Grand Ole Party. Hit it - ett, två, tre, fyr…
Av Anna Branten | juli 15, 2008
Ämnen: Musik | 5 kommentarer »
Over and out
Nora: ”Du vet hur Will Oldham ser ut? Tjock med skägg och wifebeater, typ.” Efter fyra dagars festivalfrihet och umgåtts dygnet runt börjar elakheterna och fördomarna hagla. Vi hade några tjocka tyskar i batiktröjor som konstant bara åt och rökte spliffs bredvid oss på mediacampingen. Och vi var tydligen det roligaste de visste för de kunde inte titta på oss utan att börja fnissa. På andra sidan om oss parkerade två tjejer som stod och sminkade sig i evigheter och gick in i högklackat på festivalområdet och pratade något språk från Östeuropa. Ett gäng finnar hade det största tältet (Nora: Man kan fan stå i deras tält!) med ett helt barskåp fyllt med såväl cava som konjak. Men de bjöd aldrig oss. Just det, tillbaks till Will Oldham, eller Bonnie ”Prince” Billy som han då turnerar runt som nu, den där tjocka mannen i skägg. Fördomar eller inte, vi är öppna människor som är beredda att insupa allt. Särskilt på festival. Bonnie ”Prince” Billy kliver upp på scen och bandet står på rad vänd mot publiken. Med sig har han en kvinnlig violinist. (Marimba: Är hon naken? Nora: Nej, hon har en hudfärgad topp.). Men jag kan inte släppa tanken på att hon SER naken ut. För Bonnie ”Prince” Billy låter också naken. Inte i den positiva, utlämnande betydelsen. Utan 70-tals hippienaken. Tankarna flödar obarmhärtigt till mina föräldrars svenska vänner på den tiden. De skulle älskat detta. De skulle antagligen själva ha varit den ”nakna” violinisten eller sångaren i skägg. Det är amerikansk hippiefolkmusik helt enkelt. (Nora: Herregud! Marimba du har ju rätt! Du har förstört hela min bild av Bonnie ”Prince” Billy! Men han ser och låter inte alltid såhär, jag lovar. Eller?) Vi lämnar hippiegänget och vandrar bort mot ûbertrendiga Hot Chip i stället.
Läs resten av detta inlägg »
Av Marimba Roney | juli 9, 2008
Ämnen: Musik | Inga kommentarer »
Söndag och Cat Power
Trots att det var söndag och trots att klockan var fyra på eftermiddagen så var energin i publiken konstant under Anti-Flags spelning i Odeontältet. Och den energin kom ur punken, musiken som kom från scenen, men också den förbannadejävlafucking attityden. Justin Sane, Chris Head, Chris #2 och Pat Thetic var råtighta i en och en halv timme och fick med sin frenesi oss att hoppa med knytnävarna höjda, skrika efter fred, hata George W Bush och springa runt i en cirkel. Jodå, alla i tältet fick backa och sen springa runt, runt och ”if somebody falls, what do we do? WE PICK EM UP!”. Och med damm i ansiktet, grus i munnen och på darriga ben så lämnade jag ännu en konsertupplevelse lycklig.
I samma tält en halvtimme senare stod jag och Marimba och tittade på varandra och undrade barnsligt retoriskt ”kommer det här att bli en besvikelse, bara för att just de spelningar som vi haft förväntningar på tidigare gjort oss besvikna?” Hm. Vi väntade på Cat Power, vi hade tagit bra platser och det var tjugo minuter kvar.
Drygt tjugo minuter senare:
Marimba: ”Var är hon”
Nora: ”Där, där”
Marimba: ”Varför sitter hon på huk?”
Läs resten av detta inlägg »
Av Nora Strandberg | juli 9, 2008
Ämnen: Musik | 1 kommentar »
Roskilde, lördag
Om fredagen på pappret var ett starkt program, så var lördagen ett dygn som vi på förhand trodde skulle vara mindre imponerande. Men det är just då som Roskilde är som bäst. Det är att vandra mellan tälten och upptäcka allt det där som man inte hade en aning om vad det var. I år har Roskilde har fått mycket kritik för att huvudnamnen varit av det äldre slaget - Neil Young, Slayer, Judas Priest, Radiohead och Jay-Z. Men sedan är det över 190 konserter till och det är i ”mellanskiktet” som Roskilde oftast är av högsta klass. Så även i år.
Läs resten av detta inlägg »
Av Marimba Roney | juli 8, 2008
Ämnen: Musik | 1 kommentar »
Nora och Nick Cave
Ena väggen i mitt kök pryds av en stor svartvit Nick Cave-affisch, en bild tagen i början på nittiotalet. Men min kärlek till den evigt svarthårige australiensaren sträcker sig längre tillbaka i diskografin än så, så jag har ställt mig rätt positivt nyfiken till Caves nya projekt Grinderman i vilket det har sagts att han söker sig tillbaka till ett råare tilltal som har fått recensenter att dra paralleller till postpunken i hans första band, The Birthday Party.
Så, ok, jag laddade rätt hårt inombords för fredagkvällens spelning på den stora scenen. Och känslan av förväntan blev nästan till nervositet när jag och Marimba stod i mediaområdet bakom scenen och han plötsligt gick förbi. Så där bara. Min stora idol. Iklädd smala svarta byxor och en blåvitrandig skjorta med vit krage som förde tankarna till Filippa K. Man vet liksom aldrig var man har Nick Cave stilmässigt. Och i samma kläder intog han scenen.
Läs resten av detta inlägg »
Av Nora Strandberg | juli 6, 2008
Ämnen: Musik | 2 kommentarer »
Fredag i Roskilde
Fredagens program var starkt på pappret, men det blev en dag och natt av besvikelse – musikaliskt. Hypade sångerskan/rapparen Santogold som jämförts med M.I.A gjorde ett blott halvtimmes set. De mörka, elektroniska beatsen som är en slags kompott av reggae, hiphop och dansmusik iscensattes med hjälp av två kvinnliga dansare som i militärisk robotstil stod blixtstilla för att då och då explodera i större och mindre rörelser. Såväl Santogold som dansarna var iförda solglasögon och även om Santogold var betydligt mjukare och rörligare än dansarna fanns det en kyla och distans som tog ner den annars väldigt tilltalande bullriga basen som dominerar låtarna. Brooklyn-tjejen avslutade giget med ”Creator” som är producerat at brittiska Switch. Som någon påpekade, det är lustigt att Madonna inte använde sig av Switch istället för Timbaland. Och visst, vissa bitar av Santogolds musik skulle mycket väl kunnat vara en Timbaland om han fortsatt söka nya musikaliska vägar. Men Santogold är tyvärr ännu inte en Missy Elliott som ett övertygande komplement.
Läs resten av detta inlägg »
Av Marimba Roney | juli 6, 2008
Ämnen: Musik | Inga kommentarer »
30 grader varmt och vindstilla
Marimba och Nora har dragit till Roskilde. Marimba kan inte räkna antalet gånger hon har varit på festival, för Nora är det den första. Här kommer en rapport från dag 1:
Om Roskilde slog regnrekord förra året är det värmerekord i år. Och programmet är kanske starkare än på många år.
Lupe Fiasco hade kvällen innan torsdagens konsert på Roskilde gjort en bejublad show på KB i Malmö. Chicagorapparen följde upp den konserten med ytterligare ett styrkeprov i Cosmopoltältet. Uppbackad av bas, gitarr, trummor, keyboard och en manlig respektive kvinnlig sångare (den snyggaste och tuffaste körsångerska vi någonsin beskådat) strålar Fiasco av energi och intensitet som lyfter det annars tillbakalutade soundet till oanade höjder. När det glider in i ett lätt, souligt jammande tappar det aldrig fokus för bandet är tight och rått. Fiasco rör sig i landskapet mot poprocksoul på ett naturligt och självklart sätt utan att tappa hiphopens grund och attityd. Synd att Stockholm aldrig fick ta del av denna turné, och inte minst sångerskan. (Marimba: Var det Katrina? Keyshia? Eller vad hette hon?)
Största scenen intogs så en av festivalens största namn, Radiohead.
Läs resten av detta inlägg »
Av Nora Strandberg | juli 4, 2008
Ämnen: Musik | 1 kommentar »
Lycklig Lotta!
I en helt ovetenskaplig liten undersökning så vann “The Winner Takes It All” titeln som den Allra Bästa Abba-låten Någonsin. Själv röstade jag på Kisses of Fire och The Name of the Game, men trots att fel låt vann kan jag inte annat än buga mig för The Winner. Det är ju en helt fantastisk sång naturligtvis, som Agneta Fältskog sjunger med så mycket dignitet som en änglaröst som bildat skola för miljoner andra sångerskor kan uppbåda för en text som kanske, kanske till och med handlar om hennes egen skilsmässa.
Hursomhelst, ingen har väl missat att Mamma Mia! är på ingång med kändispremiär i Stockholm och allt.
Läs resten av detta inlägg »
Av Lotta Strand | juli 3, 2008
Ämnen: Film & Tv, Musik | Inga kommentarer »
« Förra inlägget